Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanligt, ty allt var så hemskt, koralen klagade och kvidde,
prästen såg dyster och elak ut och talade om hlod, och en hund
tjöt därute på kyrkogården...
Martin var förtjust över allt detta, ehuru han icke visste det.
Nej, våren, den riktiga våren... Den kom först när de
kungliga körde ut till Djurgården i guldspann och plymascher.
Hur sken icke allt den dagen, hur lyste det icke av blått och
sol och vår kring skorstenarna och taken, kring tuppen på
kyrktornet! På Martins gata blommade redan lönnarna, och
över de lutande planken svävade skyar av vit blom,
körsbär sblom och hagtorn. På torget och Storgatan vimlade det
av folk, hela staden var ute i ljusa och brokiga kläder, och
framför Livgardeskasernen stodo de ljusblå livgardisterna, som
Martin älskade och vördade, på post med dragna sablar. De
kungliga körde förbi i en sky av plymer och guld, folket
hurrade och Martin hurrade med, och så gick man ut på
Djurgården för att dricka saft och vatten på Bellmansro. Runt
omkring gnällde fioler och positiv, och Martin kände sig
fullkomligt lycklig. Men på hemvägen stannade man ett
ögonblick för att se på Kasperteatern. Det började redan skymma
över slätten, men ännu skockade sig folket samman kring
dockteatern, där Kasper just höll på att slå ihjäl sin hustru.
Martin tryckte sig hårt intill sin mor. Han såg munnar öppna
sig till breda skratt runt omkring i halvskymningen, han
förstod ingenting, men ljudet av träpåkens slag mot dockans
huvud skrämde honom — skrattade man åt att den elake
mannen därborta slog sin hustru? Så kom fordringsägaren,
också honom slog Kasper ihjäl, polisen och djävulen hanterade
han lika illa, tills äntligen Döden narrade honom ner i sin
kittel, och det var slut. Martin kunde icke skratta och icke
heller gråta, han endast stirrade häpen och skräckslagen in
i denna nya värld, som var så olik hans egen. På hemvägen
var han frusen och trött. Solen var borta, och det mörknade
mer och mer; kungen hade för länge sedan åkt hem till sitt
slott, fulla människor knufiades och skrålade runt omkring.
Vitsipporna, som Martin hade plockat i skogskanten, voro
vissna, och han kastade bort dem att trampas ned i smutsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
