Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o*-.
t:—
. 0 -...0 *.
.o*.
deras herrar komma nog ut till dem ibland, och då boppa de
små bundarna upp på sina berrar ocb slicka dem och bli så
glada...
Vita skyar, sommarskyar.
Men det roligaste av allt, det var den långa bron och
sjön och alla ångbåtarna, som blåste redan på långt håll för
att bron skulle öppna sig och släppa dem igenom. Martin
lärde sig snart att känna igen dem alla: Fyris och Garibaldi,
Brage, som aldrig gjorde sig någon brådska, den vackra, blåa
Tynnelsö och den bruna Enköping, som kallades
kaffebrän-naren, emedan den puttrade som då man bränner kafle. Varje
båt hade för honom sitt särskilda ansiktsuttryck, så att han
på långt håll kunde skilja den från de andra. De hjälpte
honom också att hålla reda på tiden. Då Tynnelsö låg i
brohålet, var det tid att gå hem och äta frukost; och då Runan
blåste med sin hesa hals, då var Brage inte långt borta, och
med Brage kom pappa från staden. Så var det också
bogser-båtarna med sina långa rader av pråmar; dessa pråmar brukade
ofta fastna i brohålet, och ingenting i världen var så roligt
som att då höra pråmkarlarna svära. Men de dagar då sjön
gick grön med vitt skum och vågorna stänkte högt upp över
bron, då kunde inga ångbåtar tävla med rospiggarnas skutor
om första platsen i Martins hjärta. I varje skutskeppare såg
han då en hjälte, som trotsade vågorna och stormen för att
nå något okänt och hemlighetsfullt mål; ty det föll honom
aldrig in att tro, att de bara seglade till Stockholm för att
sälja den ved, det hö eller de lerkärl som de hade ombord.
Dessa saker behagade honom likväl icke riktigt, ty han kunde
icke hindra att de mot hans vilja ingå vo honom en dunkel
misstanke om en eller annan lumpen biavsikt hos skepparen,
och han tyckte i djupet av sitt hjärta mest om de skutor,
som kommo tomma från staden. De dansade också käckast
över vågorna, och de styrde bort mot trakter, där Martin
aldrig hade varit, långt förbi Tyska Botten och Blackeberg —
och där gick gränsen för den kända världen.
Där var det också solen gick ned varje kväll i ett rött
och skimrande förlovat land. Martin var fullkomligt viss om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
