Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den oamla gatak
Gud tycker ändå om att man ber till honom, och därför skall
du göra det. Du skall aldrig sluta upp med att läsa din
aftonbön var kväll innan du somnar, om du blir aldrig så stor och
förståndig. Men när du blir stor och skall reda dig på egen
hand i världen, då får du aldrig glömma, att du först och främst
måste lita på dig själv. Gud hjälper bara den som hjälper sig
själv. Och om det en gång i livet händer dig, att det är
någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker
att du aldrig kan vara glad mera, om du inte får det — då skall
du inte be till Gud att han ger dig det. Försök hellre att skaffa
dig det själv; men om det är omöjligt, så bed honom om styrka
att försaka det du önskar. Han tycker inte om andra böner.”
Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen.
Och sommarens vind susade omkring dem och strök fram
över fälten, och säden gick i vågor.
Men brovakten, gubben Moberg, hade en dräng vid namn
Johan. Johan var fjorton eller femton år och blev snart
Martins bästa vän. Han skar pilbågar och barkbåtar åt Martin,
och Martin hjälpte honom att veva upp bron. Om kvällarna,
då han var ledig, brukade han också leka ”dunk” eller ”ingen
rövare finns i skogen” med Martin och Maria och några andra
barn. Men det var varken för barkbåtarnas eller lekarnas
skull som Martin höll så mycket av Johan och beundrade
honom så gränslöst. Det var för att Johan alltid hade så
mycket underliga saker att berätta om, saker som pappa och
mamma och mormor aldrig talade om. Det var i synnerhet i
mörkningen Johan brukade bli meddelsam, då Martin och han
sutto tillsammans på en bjälke vid brohålet och väntade på
en ångbåt, som skulle komma, och vars lantärnor förr eller
senare sköto fram bakom udden, den gröna först och sedan
den röda. Då kunde Johan tala om både ett och annat. Än
var det om gubben Moberg, som brukade se små, små djävlar
hoppa upp och ner i toddyglaset, upp och ner; och det var
dem han pratade med när han satt och muttrade för sig själv
och rörde om i glaset. Men med prästen i Lovö var det ännu
värre fatt. Se han var riktigt god vän med hin onde, det visste
hela socken. Det kunde man ju också förstå av sig själv, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
