Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var första resan.
Sedan hade han levat som det föll sig — haft arbete ibland,
och ibland svultit och tiggt, tills han en kväll fick den idén
att stjäla en kavaj på Österlånggatan för att undgå Svartsjö.
Han hade kommit ner på Liljeholmsbron. Mjölksurror
skramlade och smålurviga bondhästar stretade mödosamt med
sina pinnkärror uppför det branta landfästet. Från de hundra
fabriksskorstenarna kring Årstavikens stränder stego rökarna
stilla och pelarrätt mot höjden som från ett herren behagligt
offer. Över järnvägsbanken rusade kontinentexpressen söderut
med restaurangvagnen full av frukosterande resenärer med
ansjovisar på gafflarna. Men i det lugna hörnet mellan
stranden och bron simmade en ankfamilj av och an, några vita,
andra spräckliga med minnen från vildandens dräkt, och mitt
i flocken stod ankbonden på en flytande planka och sov på
ett ben och med huvudet under vingen.
Blom tog upp en skorpa som han tagit med sig från
matstället vid Brännkyrkagatan, smulade sönder den och kastade
ut smulorna åt ankorna. Det blev strax livligare i flocken,
till och med ankbonden lyfte huvudet och öppnade ena ögat,
men slöt det igen. Han var helt vit, och också det tillslutna
ögonlocket var vitt, så att Blom kom att tänka på de hemska,
tomma marmorögon, som han hade sett på Nationalmuseum
en söndag för många år sedan. De andra nappades om
skorp-smulorna. En av dem hade fått fatt i en bit, som var för stor,
hon doppade den i vattnet gång på gång för att blöta upp den
och få sönder den; under tiden följde en annan oavbrutet
med vaksamma ögon alla hennes rörelser, och då skorpbiten
till sist slant undan hennes näbb, var den andra strax där
och tog den. Det blev icke något slagsmål; den första nöjde
sig med att i sin tur följa efter och vakta på ett tillfälle att
få igen det förlorade.
Blom skrattade högt av förtjusning.
Ja, det är rätt, tänkte han, den som har något skall
passa på det han har, annars kommer en annan och tar det...
Och han kände det nästan som en tröst att se det oskyldiga
vita djuret ostraffat och alldeles naturligt utföra en handling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
