Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugan. Yid spiseln syssla två människor, en man och en
kvinna. De viska och luta sig ihop över elden och ibland vänder
han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande. Plötsligt resa
de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande torr vedssticka
i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. — Fort nu
bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och
den likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som
sover på sidan som en stock, och häller blyet i hans öra.
Kvinnan kastar torrvedsstickan på elden, och mannen darrar, så
att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i fållbänken, det är
som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir allt tyst.
Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det
nästa ligga femtio år.
Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och
dödgrävaren råkar slå sönder gaveln på en murknad kista. En skalle
rullar ut. Han tar den på skoveln och slänger upp den. Däruppe
leka hans barnbarn. Nu få de en ny leksak och börja rulla
klot med skallen. Men det skallrar så underligt inne i skallen,
alldeles som om det skulle ligga en sten i den. — Vad är det
inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så
klyver han den med skoveln. Därinne ligger en stor blyklump,
avlång och oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera,
saken dryftas i stugorna och inom ett halvt år föres en
sjuttioårig kvinna till stupstocken. —
Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och
medvetandet om att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke
var fri från spöksyner. Tallarna blevo jättar som viskade
hotelser över människobarnen, som sprungo vettskrämda över
deras rötter, och enbuskarna fingo liv och snabba ben. Och
hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde tydligt, hur
blyklumpen skramlade i den.
Så där! Nu är jag fri från den historien. —
Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar.
Jag tar skidorna och ger mig upp över bergen, över rävspår
och harspår och ekorrspår. Orrarna flyga upp ur drivorna.
Det flaxar i snåren och skogens tusen ljud smattra mot mina
trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna efter mig.
Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
