Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid
åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen.
Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar
upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor
baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta
sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta
strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och
fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för
kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan
jag se inöver gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater.
Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger
kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV
Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far.
Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger
Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från
Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och
holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och
reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente
och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt
fyr spann själv när hon åkte till kyrkan.
Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är
själv-spillingarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är
förbannad.
I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var
fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano
med gula tangenter och spinetton.
Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och
vind, två rum nere, ett på vinden.
Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från
köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga,
knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina
stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning,
dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som
frågade: — Ocken ä dä? Regenta var stående namn på
fattighusets värdinnor.
— D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.
— Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si
20. — Nationallitteratur. XXVIII.
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
