Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem pengar i många år, men så småningom upphörde
sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit
regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv
och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte
ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade
hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett
gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.
I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala
rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med
skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta
mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med
sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en
sport bland oss pojkar att kunna tala som Mufia-Lotta.
Bredvid Mufia-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro
förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det
andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar
rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig.
Hon hade en fix idé — att ett kärleksförhållande existerade
mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till
att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt
efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat
upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad
henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till.
Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska
språk Johannna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade
kanske de andra. Grej sen svor så taket kunde lyfta sig och
Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade
att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon —
det var bara svartsjuka — hon skulle skäms och veta hut
gamla lama människan — tänk om Johanna vore frisk och
hade samma sinnelag — marskattorna voro som läsbarn emot
henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på
själen — håll dej still och sov ditt skrälle!
Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade
och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon
somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes
bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip i bröstet och
en och annan snarkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
