Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde
flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet
så sumpen yrde och skrek: — Ja har ju sagt att spisen ämin!
”Spisen ä min, sa Begenta,” var ett ordspråk i socknen.
Yid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grej sen svor
och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen)
på Begenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka
-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och
rivas, men Begenta var stark och satte henne i sängen så
lumporna yrde.
Begenta bodde i vindskammaren. Det var liksom
förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra
rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och
tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare
slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest
vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas
som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas.
Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då
och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och
rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron.
Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur
de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kalit i
rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden
fräste och smällde.
— Ja, ja få la tömma korgen då, Albet leile, sade Begenta,
för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
— Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va
brö, å vörtbrö te på köpet! å va korv å va fläsk — ja, åck
åck åck! — å va ljus — ho tar sej rent å för när.
— I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade
gubben Sjöstedt.
— Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa
bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper
den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker
här nere, för si gubba ä så ovålia så.
— Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan
knarrade redan under Begentas lispund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
