Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Signildsskär äro Grisslehamnsbor alltid välkomna
sedan kongliga postföringens tider, och där glammades och
dracks kask, tills man sent på kvällen kojade.
Klockan sex på morgonen voro Grisslehamnsborna på
benen, ty de längtade hem och ville begagna sig av den
utmärkta isen. Några av deras värdar, som voro spåmän, anade
oväder och rådde dem stanna dagen över, men både Mattsson
och Holmström röstade för hemfärd, och därvid blev det efter
några avskedskoppar kaffe.
Med glatt mod gå vo de sig i väg. Långt i väster sågs en
blå strimma. Isen hade alltså brutit upp en ränna mitt i
havet, men vinden var svagt västlig och man hade alltså
utsikter att få vila sig med bidevindsegling en stund.
En god mil räckte den fasta isbänken. Men då de kommit
fram till kanten, såg det mindre trevligt ut, ty därutanför
drev ett halvmilsbrett band av issörja och mindre iskäl snabbt
norrut för en kraftig sydlig ström. Nå, att arbeta i isen voro
de vana, men läsaren kanske icke vet, vad ett sådant arbete
betyder. Att tvinga fram en båt genom ett kanske
meterdjupt band av sörja, som rör sig med ett par tre knops fart,
kräver sitt folk, synnerligast om det är så brett som vid detta
tillfälle. Man vill icke driva för långt ur kursen, och man
lägger manken till. Mellan de större isflaken drar man båten,
springande utanför sidan. Man jumpar över rämnor. Man
tar djärva steg på små isbitar, man hoppar ombord, sedan
man givit sista bäriga käl en kraftig spark. Man får icke släppa
relingen. Man måste akta sig att bli klämd. Man drar sig
fram med båtshakar, pikar sig fram, ror där sörjan tillåter,
man arbetar med étt ord.
Äntligen voro de på öppet vatten, hissade på och började
segla bidevind mot Understens fyr, ty de hade drivit med
issörjan ett gott stycke norröver. Under tiden hade det hunnit
bli afton och började skymma.
En kvarts mil utanför Understensbergen säger plötsligt
Holmström, som satt till rors: — Titta åt norden! Yad är
det som kommer där?
De andra sågo ditåt och sågo — jag begagnar
Holmströms ord — ”som en rök av millioner ångbåtar”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
