Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i de hemskt lysande brotten, dyka och dåna mot varandra.
Så möter man en stockning och måste ut med benen igen.
Ett felsteg, och benet skulle klippas av som mellan ett par
haj käftar.
Nattkylan tilltar, båt, kläder, allt är nedisat.
Efter bortåt en timmes springande, pikande och dragande
undan de hotande vita kammarna akter över märkte de, att
Pilen började läcka. Lyckan gjorde att de stötte på ett större
iskäl, där de drogo upp båten. Men det var dock icke större,
än att det sjönk ett par fot genom båtens och karlarnas tyngd.
Det bar dem emellertid kanske tjugu minuter, innan det
bräcktes, vilken tid de begagnade till att ösa ut det mesta
vattnet.
Då de åter voro i sjön, gällde det att arbeta sig in i isen
åt land till för att få mindre sjö. Pilen började läcka än värre,
och nu började ett dubbelt arbete, för livet. De säga sig icke
minnas mycket av detta arbete, som de beräkna ha varat
åtminstone ett par timmar, under det natten blev allt mörkare.
Slutligen träffade de ett iskäl, som var litet större än de
andra, och där drogo de upp Pilen igen. Det kälet bar, ehuru
det icke var större, än att man nätt och jämnt kunde gå runt
båten. Sjön sprutade ju över, men kylan tog till ytterligare,
så att det blev tjockare och säkrare, och Pilen frös fast, så
att de icke behövde stödja honom som förut på det mindre
kälet, där de måst stå i vatten en aln uppåt sjöstövlarna.
Detta sista käl kommo de upp på mittför skäret Halsaren.
Hungern tog till, men det var omöjligt att komma åt
provianten, ty båten var som en kopp full med is. Mattsson
berättar: — Jag rotade i mörkret bland grejorna och fick tag
i ett stycke bröd, som en fjärdedels kaka, men det var fruset.
När jag talade om att jag hittat brödbiten, sa Holmström:
— Ack kära, låt mej få en bit! Då sa Persson: — Det är säkert
mitt, för jag hade mjukt bröd med mig. Då gav jag det åt
Persson, och han sökte knäcka det mot båtsuden, men det
gick inte. Han försökte bita i det, men han fick inte loss något,
och så sa han: — Det här får du försöka själv med, Mattsson,
jag kan inte! Jag började tugga, och då var det en frusen
vante. Jag hade just tänkt ge det åt Perssons Kalle, för han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
