Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:0" v. O -...O-»...-© ... -.. o ’*.. 0
*’ ♦»*■——1■— i i inri ———mtmimm II. ■■ il ■ ■’■■
Albert Engström
frös, så att kroppen drogs ihop som en fällkniv. Han kunde
inte räta ut sig, och vi trodde rakt att han skulle bli slut.
— Tror du, att vi nånsin får äta skarpt bröd mer? sa
Holmström. — Det kan du ge dej fan på! sa jag. Så där pratade
vi för att hålla modet uppe, fast det såg mörkt ut.
Men rätt som det var, började vinden se ut som om han
ville mojna, och det var ju ett gott tecken. Värst var det
med kläderna, för de var bara is och sprack, när man rörde
sig, och det var ju tvunget för att inte somna, för det hade
varit döden. —
När det blev dager, var det fullt mojt, och då voro de
utanför Simpnäsklubb, strax norr om Arholma. Så långt
hade de drivit på natten. Kölden hade varit så stark, att
blåisen, som frusit mellan kälen, bar. Det måste alltså ha
varit rätt många grader kallt.
Nu höggo de loss båten och avlägsnade så mycket som
möjligt av isen inombords samt började draga rätt på land.
Men emellan Simpnäsklubben och land började svagare blåis,
båten gick igenom och började läcka. Således måste en ösa,
medan blott tre kunde arbeta med framkomsten. Det började
se dystert ut igen, då plötsligt som ett skott vinden sprang
över på sydväst.
Detta var räddningen. I tunn blåis går bra att segla,
fast båten skärs sönder av de vassa kanterna. Den var ju
läck förut, så det gjorde ingenting, om den blev alldeles
förstörd, bara man kunde rädda livhanken. De visste, att för
frisk akterlig skulle blåisen snart ha ätit sig igenom borden,
om de icke stundom ändrade ”faret”, d. v. s. vattnets linje
på sidorna under forsen. De lastade alltså ned båten så mycket
som möjligt i förn, hissade och började segla norr på. Då de
tyckte att isen ätit sig igenom tillräckligt, lastade de allt i
aktern och seglade så en stund, bytte om igen och krånglade,
ända tills de närmade sig Grisslehamn. Under tiden hade de
huggit loss litet proviant och stillat den värsta hungern. Och
det var inga modlösa karlar, som stego ur Pilen på den fasta
isbänken vid Grisselhamns Ställudde. Men trötta voro de,
och reaktionen efter spänningen inställde sig våldsamt.
Tull vaktmästarna kommo ut och togo hand om båten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
