Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kiga hotellet, uppfyllt av illaluktande bönder, den dåliga maten,
den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den
förfärliga natt, då han överfölls i en gränd och rånades på
kon-firmationsklockan, det enkla silvercylinderuret, som han ej
nänts göra sig av med, och på plånboken, vars magra innehåll
likväl betydde veckor av mat och husrum. Därpå följde den
långa och hemska raden av gråa morgontimmar, då han
hutt-rande av köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför
jättefabrikers baktrappor för att förgäves tigga om arbete. Och
så kvällsstunder, då han likt en tjuv smög in på pantlånekontor
för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde:
kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta
föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han
nu under sin första sommar i det främmande landet drivit
husvill och förtvivlad omkring på de oändliga gatorna eller
sovit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga
anställningar, som så gott som vad som helst, hade ibland
inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från
vänner i det gamla landet och några små ficklån av lyckligare
lottade bekantskaper härute hade även ibland underlättat
kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle
vintern följa —■ hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig
skönja en ljusning, känna en fläkt av svalka kring den heta
pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.
Dessa reflexioner av den unge svensken hade ilsnabbt
flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade
han tärt på dem, liksom en av hunger försmäktande i det längsta
tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans
riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått
mot-gångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle
kunna återstå. Men så var det likväl — alltid litet till, något
mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna,
den där slutliga chansen, vilken kunde komma som blixt ur
moln eller som ett fallande stjärnskott.
Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma.
Ingenjören var det som lockat — underkänd elev vid ett
privatinstitut hade han varit och sedan en tvivelaktigt duglig ritare
vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
