Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O-*.,.o-...o*\
–––––—
det underbara huvudet bidrog att giva scenen anstrykning
av tablå.
Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent av
hypnotiserade betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande
ljust vin, likväl bar en simmande förnimmelse av ovädret
utan-för, en gungande spegelbild av naturens uppror och dess kuvade
fasa för det obegripliga. De voro ödesögon — dunkla och
druckna av dödens liv.
I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom
salen. Det kom envar att rycka till. Den unga flickan skakades
mm av en rysning, hennes ögon vidgades en sekund ännu mer,
därpå tändes de av repulsiv eld och med en obeskrivlig åtbörd,
så enkel men talande, av harm, som stegrades till avsky, reste
hon sig. Ögonen drogos hop till smala springor, inom vilka
flöto svartrött, och de fina penselbrynen linjeförenades och
fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.
Skrattet upprepades och besvarades av gäckande ekon
under ackompanjemang av åskans skrällar och hagelstormens
dån. Nordling, vilken tyckte känna sitt hjärta spritta av länge
återhållen nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring.
— Vad är det, stammade han, vad i guds namn —
En av spelarna pekade mot utskänkningsdisken.
Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med
till-bakakastat huvud och framskjutet bröst, i talarställning som
på en tribun, händerna knutna, någon gång låtande dem vifta i
luften med en för övrigt väl beräknad och plastisk gest. Ena
foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en
violinspelare.
— Ha, skrek han, ha!
Och mellan de rullande hånskrattsalvorna inblandade han
obegripliga ord.
— Han måste vara tokig, viskade Hugo.
— Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts
tillrättavisande ton, som talade han om något, hela världen
borde veta. Det är ju 0’Neill, advokaten.
Det låg dock något sublimt, även om det var vansinnets
gloria, över företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig
kring den bleka pannan och då han med ett ryck plötsligt slet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
