Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade en ton från
gitarren.
Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga
sångerskan, att hans alltmer vidgade pupiller till slut blevo glasartat
stela som hos en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts
fjärrskådning skönjde han sitt föregående och trodde sig se ett
kommande. Och Ysails bild kom emot honom som förut på
gatan under molnet, blixtarna och stormen.
Ovädret hade gått. Även vinden ven ej längre, icke en
pust förnams utanför fönstren och den bommade dörren.
Endast den smältande hagelsnöns droppande från rännor och
fasadlister tonade i takt med zigenerskans sång.
Stumma, med halvöppna munnar och riktspända blickar,
stod flocken från gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde
för en kort minut visky, natt och livets oväder. Även den
oärlige värdens djuriska anlete uttryckte en slö frid, som ej hade
med vardagsnjutningarnas råheter att skaffa. Och från 0’Neill,
den begåvade mutkolven, mannen med det sjuka samvetet
och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst
som en förtvivlans amen till hans nyss förut utslungade
förvirrade litania över ett förspillt liv.
Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda
grepp på gitarren och slutade sin sång med ett högt skri. Hon
rätade upp sig, pressade knäna hårt tillsammans, böjde kroppen
bakåt så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt genom
tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt över huvudet,
med båda händerna fasthållande gitarren. Huvudet låg
likaledes tillbakakastat — ett gåtfullt leende kring de fina
munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt över hopens
huvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.
I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysail. Det
färgades smaragdgenomskinligt och en bred flod av månsken
bröt en pelare av silver och grönt i gasljusets rödtöckniga dunkel.
Gallret avtecknades skarpt på golvets belysta kvadrat och
skuggbilden träffade även en flik av flickans klänning.
–––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
