Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.O”’*,..O •*...•O*’.. .• O •..• O’-
. ‘O***»’O**..-O*-..‘O*
■■IM», I — I I"
Ur Storgården
Vi stoppa till alla springor och hål och breda mattor och
hudar över golven. Vi kasta ut alla vissnade blommor i vaserna
och sätta tall- och enkvistar i dem i stället. Vi sätta in
dubbeldörrar och innanfönster ; och i varje fönster skapa vi landskap
mellan rutorna, av alla slags vackra mossor, av tall-,
gran-och alkottar, av röda och gula löv, av vackra stenar,
malmbitar och bergkristaller. Det första solen ser, när hon tittar
in genom våra fönster, är dessa stenar, och det är en fröjd
att beskåda hur de glittra och flamma i skenet, hur varje stråle
slår gnistor och brokiga lågor ur dem, där de ligga mjukt
bäddade i fina vita drivor av bomullsnö.
Och det går under sång och glam och glädje, allt detta
arbete!
När det är fullbordat, taga vi av oss sommarkläderna —
hoppa i Vessman för sista gången i år, att hämta styrka och
hälsa till den långa natten — stiga upp och kläda oss i varma,
tjocka vinterkläder.
Så gå vi in och stänga dörrarna efter oss. Påtaga röda
skinn tofflor, draga förhängena för fönstren. Ordna oss i en
ring kring stockelden som flammar på kyrkans altare — den
är solen, kring vilken vårt liv kommer att kretsa nu, när den
andra solen bleknar för en tid.
Tända långpipor eller cigarretter, blanda ångande varma,
gulbruna toddar . . .
Berätta sagor och spökhistorier, läsa dikter och lyssna till
höga sånger, sjungna av en varm kvinnostämma — Sindings
Lov och Host paa heien, Sjögrens Höstvisa, Suckarna, I dödens
tysta tempelgårdar, I de sidste Øjeblikke, denna den
underskönaste sång, som ännu stigit från jorden mot stjärnorna en
månblå höstens natt.
Det är stilla runt omkring. Det brusar endast långt borta,
i någon fjärran skog. Och Vessmans vågor glida gnolande in
mot stränderna, och sjunka suckande tillbaka igen.
Genom den röda bra sskymningen, genom det stigande
suset därute, droppar stilla den entoniga melodin i Höstvisans
ackompanjemang — droppe efter droppe, alla medfsamma
klang, i evigt samma lugna, jämna takt. . .
Och bruset nalkas — det hinner fram till skogen bortom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
