Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.•0**...‘0,,../0,s..*0,,»^0,<..*0,,‘..*0f,»./0;
Gamle Somling nästan föste biskopen framför sig. Pösande
i känslan av sin nya värdighet såg han ner på alla omkring
för att njuta det intryck, hans ankomst gjorde. Hans stora
huvud, skinande som en blankskurad kopparkittel, höjdes sedan
förnämt bakom biskopens lilla bengula kranium i svart kalott,
när de två högvördigheterna stego in i prästgårdssalongen.
Tyst och stilla, nästan spökiikt smygande, gled fröken
Somling in i faderns fjät. Han tycktes knappt veta, att hon
var med. — Inte ägnade han heller biskopen någon avsevärd
uppmärksamhet, men när han nödgades göra det vid
passerandet genom dörrar eller placerandet i soffor, var det med en
blundande nådig min, som sade, att hans nåd och biskopens
nåd trivdes måttligt väl under samma tak. Stiftets överherde
fann sig däri med stumt, självmedvetet överseende.
Kyrkoherden Vattling halvsprang från matsalen, där han
haft något slags Martabekymmer, som en liten kypare in emot
de båda prelaterna och krökte sin magra rygg så färmt, som
hade han aldrig gjort annat än övat den konsten. — Innan
biskopen hann besvara värdens välkomsthälsning, började
Somling högljutt gratulera honom. Deras lille förman fingrade
besvärat på sitt kors och dess kedja, men Somling såg sig
forskande om i det stora, människofyllda rummet. Ingen hade ännu
frågat efter hans son, hans äldste. Han sänkte sin runda kropp
i en rymlig emma, som knastrade därvid, och utbrast flämtande:
— Ja, min son, Petrus Samuel — vår äldste — han har
just begynt sin andra termin som teolog. Han är nu upptagen
av sina verkliga studier. Helt visst ivrigt fördjupad däri. —
F. d. vice pastorn, som stått på tröskeln till verandan,
viskade något till en annan ung ämbetsbroder och de gingo
ut tillsamman. Kontraktsprosten utbredde sig över sitt
älsklingsämne :
— Förr brukade han alltid skriva hem minst en gång i
veckan, den käre gossen. Yi ha önskat det. Det har glatt oss
och varit honom till nytta. —
En gång i veckan! ljöd som ett dovt eko ett beundrande
sorl runt salongsboidet.
— Men nu knappar han in på korrespondensen? sporde
biskopen med sin tunna, vassa nasalröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
