Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur BORGARE.
GUBBEN, SOM KORKADE BUTELJER.
Nu var det höst, och stjärnorna glödde underligt; det var
kväll, och hundarna jämrade och skällde nere i staden.
Även de nakna popplarna på gården jämrade, och
telefon-strängarna jämrade, och ute på havet tutade lastångarna.
Det var så längesen det varit augusti månsken. Månen
var försvunnen, och i stället glödde bara stjärnorna genom
kvällens kalla dimmor.
I dag hade det blåst hela dagen. Dammet hade virvlat,
och löven hade dansat Över husen, och flaggstängerna hade
gungat fram och tillbaka, fram och tillbaka, och flagglinorna
hade slagit mot stängerna. Smisk-smisk! Smisk-smisk, lät det.
Men Tomas hade sprungit i kapp med sitt vindhjul, hela
aftonen. Marken var torr och hård, och hans steg ljummade
som på nyfrusen is, och hopp sade hjulet, nu hoppade det
över ett fruset hjulspår, och så surrade det i väg, bort, bort!
Bort med vinden, som tjöt och skrek.
Och nu var det kväll. Solen, som brunnit så blåröd och
kall, hade sjunkit bakom bergen, husen hade sakta upplösts
i mörker, och fönstren släppte ut ett svagt ljus.
Då ökade dånet av bränningarna, och hela jorden gungade,
och stjärnorna gungade, och det blev högtidligt och besynner
ligt.
Tomas stod i grinden, och några ensamma människor gingo
förbi. De lutade sig framåt mot vinden, och Tomas undrade:
Vart skola de gå! Hem! sade han för sig själv.
7. — Nationallitteratur. XXIX.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
