Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>fr ■■ -■-■ ■■■■ ’■ ■■■■■ .......—........— - ........•:*
Sigfrid Siwbrtz
fin och utländsk. Mitt emot borgmästarns var det två fönster,
där flugorna surrade mellan några hattar av fjolårets mod.
Au bonheur des dames stod det med stora bokstäver på
järnskylten. Litet längre upp var herrkonfektionen, så kom
speceriaffären och fleuristen och så Hotel du roi Oscar. Så hette det
menlösa stadshotellet.
Georg stod och hängde mot staketet i sina urvuxna
kläder. Han var redan litet kutig av skolbänken och blek av
nattlig smygläsning. Men pigga, nyfikna ögon hade han och
var ännu inte alltför djupt nedsjunken i den förläste
gymnasistens djupa förnedring. Nu kände han sig plötsligt
handfallen och tom i solskenet
— Vad ska vi göra, Jerker?
— Ja, vad ska vi göra?
— Om vi skulle ta och spela något?
Georg älskade att hitta på nya spel med invecklade regler.
Han tittade prövande och kanske litet föraktfullt på Erik, som
satt liten, knubbig och brunögd på kökstrappan och lapade
sol. Nej, syster Erik var inte den rätte. Han förstod sig inte
på spel, utan ville genast sluta, då han förlorade.
Fabian Scholke stod i grinden. Han var en mörk, smal
pojke med långt ansikte, fräck, vacker flickmun och dystert
välvda bryn. Hans pappa var stadens sotarmästare. Han
spottade på grindstolpen och blinkade omärkligt åt Georg.
— Ska ni med och segla, fiblor?
Georg blev röd av glädje. Han hade alltid haft en slags
underlig respekt för Fabian, ödets man. Han kunde till och
med drömma om hans ansikte ibland om nätterna.
— Jo, vi ska bara in och byta mössor!
Fabian genomskådade och log föraktligt.
— Vad fan ska du fråga för, din Agust?
Georg och Erik störtade in i salen, men den var tom. Erik
gjorde en lov efter sitt munspel, för där i stan var man alltid
van att blåsa något på sjön. Så steg pojkarna försiktigt in i
förmaket. Där ställde Kristin under fru Leontines gälla
kommando de förgyllda rottingstolarna i en rad, och farbror Konrad
var blåröd i synen och hängde som en degig massa framför
ett bord med bläckhorn, klubba och handlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
