- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1920 / 29, Författare från 1900-talets början. 2 /
216

(1921) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hanna behövde inte mana på märren, eftersom det bar
utför nästan hela tiden, för resten var det så härligt att åka,
friskt, doftande och dammfritt, att hon ingen brådska hade
att komma fort fram.

— Som guldet uti elden prövas, så prövas själen genom
kval, sjöng hon glatt. Hon hade verkligen kommit åt att
pröva guldet, och det höll, och med det var saken klar. Två
gånger under vägen kom hon till en punkt, varifrån hon såg
nerutöver ända till byn, som låg på båda sidor om ett smalt
sund, där två sjöar, de så kallade Östersjön och västersjön,
gåvo varandra handen under en bro. Hon såg inte
Mellan-gården i den lummiga gröna fläcken därnere vid bron, men
hon visste, var den låg, tätt intill bygatan, där skjutsar
ständigt foro förbi och ofta stannade. Hon visste, att man inom
stängda dörrar kunde höra hästhovarna dåna mot träbron och
nästan känna skillnad på vem som kom, om det var lass eller
åkskjuts, enbet eller tvåbet, unghäst eller gammal sliten märr,
ny vagn eller gammal. Hon satt och undrade för sig själv,
hur det skulle bli att flytta ner till byn och liksom bo i
händelsernas mittpunkt. Ty fastän man från bygatan, som låg
djupt nerskuren med trappa upp till gårdsplanen, inte såg
mycket till folket i Mellangården och vad de förehade, så såg
man själv allting därifrån, och hörde allting och visste allting,
det hade Frans sagt. Hanna hade klagat på att den höga
svarta granhäcken ner mot ån, den hindrade bära utsikten.
Den hindrar folk att glo in på oss, hade han förklarat. Men
var du lugn, att du ser vad du behöver och mer till.

Allt var så olika mot hemma. Där kom aldrig någon,
som inte hade gratis ärende, och det kunde dröja veckor mellan
var och en. På sommaren kom herrskap dit ibland för att se
på utsikten, när hon tjänade i prostgården fick hon komma
hem extra ett par gånger på sommaren för att visa vägen
och peka ut de fyra kyrkorna och de sju sjöarna från
ladugårdsbacken. Det visste en ju, att där var ovanligt vackert
hemma, men när en gick och hade det beständigt under ögonen,
så tänkte en inte så mycket på det. Nog kunde en stanna
en gång emellan på vägen mellan lagårn och köksdörren och
titta bort över skogstopparna och undra hurdant väder det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl2/29/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free