Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.cu%.o**^..o*v.. o**...©‘-..o**..o*
.. »»■——■■■! — .. ,W—’■— ’ ’ ’ "■■■" ’\7
sommarhimmel, den mest välsignade vårsol kan förta dess
ensliga majestät. Det är tvärtom som om denna blå
sommarhimmel först riktigt visade hur tröstlös den är, som om dessa
solstrålar lyste upp varje tumsbredd av dess mark för att
framhålla hur enahanda den är.
Det var en sådan där hed, som Gud tycktes ha skapat
då senhösten gick över i vinter. Den fuktiga tunga
senhöstluften och decembers dis passade den och dess tunga svårmod
bäst. Då skyldes dess hemska, magra nakenhet i slöjor, som
kunde komma en att drömma om vekare, rundare linjer
där-bakom.
Det var här Dick gick omkring och tänkte på de ting,
som hänt honom under hans korta levnad. Ur den lilla ungskog
av upplevelser, hans dagar sått, reste sig ett gammalt träd,
härjat av stormen, bisarrt i formen, födande fantasin med
skrämmande bilder. De vindvridna, stormridna grenarna
tycktes göra fruktlösa försök att nå en klarare luft, ett starkare
ljus. De sågo ut som armar, sträckta utåt, som om de vädjade
till världens alla väderstreck med aldrig hörda böner om hjälp
och stöd . . .
Det gamla trädet var fadern. Minnet av honom fyllde
Dicks själ med skräck. Så långt han kunde minnas tillbaka
hade han endast hört förbannelser ösas över fadern. Brown,
det svinet — så kallades han där hemma. Din far den
fyll-kajan — så hette det borta. När John Brown kom raglande
och skrålande längs bygatan, utmanande Gud och mänskor
till envigeskamp, sprang Dick förskrämd undan och gömde
sig. I skolan, i hemmet, i hela den lilla värld, som var hans,
förföljdes han av ständigt samma tanke: fadern.
Över allt detta grubblade Dick här ute, grubblade med
hela sin barnasjäls envishet. Om John Brown från den plats
han numera intog i den stora världshushållningen (hur John
Brown skulle ha fröjdat sig åt själva ordet världshushållning!)
hade kunnat läsa sin äldsta sons tankar, skulle ett leende, ett
gott och vackert leende, ha spelat över hans drag. Han skulle
ha förstått, att han trots allt ej levat förgäves.
Ty för Dick blev hans liv en läxa, en sådan där läxa som
är så lätt att lära just för ett barn, därför att den är tryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
