Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ständigt söker sig tillbaka till det liv, deras dagars upphov
levt. De vandra omkring som detroniserade prinsessor. Varje
liten vindpust, som stryker över ankdammen, röjer svanblodet
i dem. De sträcka fram halsen, lyfta på vingarna, tysta,
förtvivlat sånglösa, medan ankorna snattra runt omkring. Mannen
av folket känner det. Någonting inom honom säger: akta dig
för kitt, den där duger inte till arbetarehustru, hon passar bara
att leka med. Men hos mannen i blankläder väcker hon upp
ett lömskt driftliv. Hon ger honom känslan av att han ej går
alltför långt utanför det naturliga urvalets gränser, om han
beblandar sig med henne.
Sådan var Mary. Och det var henne Dick blev kär i.
Det vore för billigt att säga att Dick var allvaret, som
sträckte sina armar mot leendet och skrattet. Det vore
knappast heller riktigt. Han var snarare tyngden, som känner sig
tyngre, orörligare, mera kompakt, då den plötsligen får en
aning om lätthetens existens. Men han gömde också samtidigt
på tyngdens djupt rotade misstanke, att denna lätthet är
alltför fjäderlätt, alltför villig att följa världens väder och vindar.
Allt inom honom var en blandning av beundran och farhågor
inför henne. Hur spenslig hon var! Henne skulle han aldrig
kunna ta om livet som han kunde med de andra. Då skulle
hon brytas trodde han. Sådana små händer hon hade! De skulle
helt försvinna i hans egna stora nävar.
Och så var det med allt hos henne: från midjan och
händerna till skrattet och de näbbiga lustigheterna.
Det hände ofta, då hon smällt dörren igen efter sig, att
någon av karlarna sade:
— Den där, hon kommer att gå till helvete, så sant som
jag sitter här.
De andra nickade.
Dick rörde sig ej. Han kände en dov beklämning stiga,
breda ut sig.
— Varför ska hon behöva gå åt helvete, frågade han.
— Hon! ska vi slå vad! Slå vad om så mycke du vill!
Hon! Med de där ögonen och det där skrattet! Det kittlar
en ända ner i stortån.
— Ja––––ja––––-tänkte Dick. Kanske det var så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
