Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
& ...............—––––––––––––––m
Ur Kuskar
Dick tyckte ej om sin mor. Hennes liv hade förlänat åt
hennes lynne en sur och retlig bitterhet, som så småningom
blivit det enda uttrycket för hennes enkla väsen. Hennes tal
var en enda jämrande klagan. Hon kunde visserligen svära,
förbanna sitt öde, ge barnungarna örfilar. Men allt med samma
utpinat bittra gnäll. När Dick lämnade henne sina besparingar,
räknade hon över dem två gånger med en min som om hon
sade: Så lite! Medan hon knöt in dem i näsdukssnibben,
suckade hon. Så följde den långa klagovisan över den avlidne
maken. ”Brown, det svinet, om han bara hade kunnat hålla
sig nykter och ordentlig, för han var en duktig kopparslagare.”
På sista tiden hade hennes själ blivit ännu bittrare. De två
näst äldsta barnen, en son och en dotter, hade emigrerat till
Australien för att bryta ny bygd och skapa åt sig själva nya
och bättre öden. Till en början hade de skrivit hem. De
beklagade att de inte kunde skicka henne några pengar. Men
det skulle ej dröja så länge. Det kunde hon vara säker på!
Så småningom tunnade breven av, blevo till brevkort,
ständigt från olika platser, ständigt längre bort från civilisationen.
Slutligen upphörde alla meddelanden. På den grund hade
gummans klagovisa ökats med ännu en vers. Nu var det inte
bara Brown, det svinet, utan också Edvard, den lymmeln,
och Alice, den slynan.
Det var redan sent på kvällen, då Dick och Mary kommo
fram. De hade haft så mycket att tala om på vägen, allvarliga
ting om framtiden. Dick hade berättat om sin mor, som han
så ofta gjorde, och bett Mary att inte bry sig om hennes
bittra tal.
En liten osande fotogenlampa stod och brann på ett bord
vid fönstret. Skenet kastades ut över den lilla potatistäppan, där
blasten lågo med rötterna i vädret. Vid bordet satt gumman själv
och lappade kläder. Hon var klädd i ett rött ylleliv med stora
vita benknappar. Hon såg sträng och allvarlig ut som vanligt.
— Go’ kväll mor!
Gumman såg ej upp.
— Kommer du nu! Det var en Herrans tid du dröjde
i kväll. Jag började tro du var likadan som de två andra:
inte brydde dig om din mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
