Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En natt hördes knäpp i berget, och lastarna tittade ett
tag, sökte med sina små flämtande ljuslågor där nere i det
nattsvarta, trånga källarehålet, de sågo inga släppor, bara
hårda bergväggarna, våta och blanka av rinnande vatten.
De fortsatte. Att gå därifrån skulle ha varit detsamma
som att avlysa platsen och hindra efterkommande skift att
arbeta, kanske för många timmar. Ingen av karlarna ville
ta på sig ett så elakt ansvar.
Det blev skiftbyte, nya karlar kommo, de andra gingo
hem, nämnde ingenting om knäppet i berget, man ville inte
få att höra att man var vrång i onödan, därför teg man.
Det nya skiftet hade lastat ett par vagnar, då märkte
de, att en stor sten ramlat ner från taket och låg mitt bland
deras fötter. Det kunde inte missförstås, nu måste skiftbasen
varskos.
Han hette Erik Ersson, en femtio års man uppifrån
Tungei-by i tjocka skogen. Han kom fram till lastarna, lyste en stund
med sin lampa på stenen, som fallit ner, lyste sen i taket,
men såg ingen släppa.
— Berget ser klingfast ut, sade han och knackade med
fyllhammaren i stenmassan tätt över huvudet — hela taket
släppte genast och sjönk ner, dundret rullade, orten var
igenfylld av tätt packade stenblock.
De små lyktorna hade slocknat, ett människoliv hade
slocknat, allt var nattsvart mörker därnere.
Dundret hade hörts över hela tvåhundrameter sdjupet,
folk kom springande dit, någonstans ur den tunga stenmassan
hördes ett flämtande oho — oho —. Där fanns liv ännu.
Den första karlen, som låg ytterst under raset, hade fått
båda benen under en malmskuta av flera tons tyngd. Men
när han fått luft att andas, viskade han: släpp mig så länge —
de andra ha det värre än jag!
Utan att spilla ett ord lät man honom ligga och kastade
sig in i stenhopen, vilket ögonblick som helst kunde ett nytt
ras komma ner. Efter några timmars arbete hade man dock
fått fram dem alla, Erik Ersson från Tungelby höll ännu
fyllhammaren i sin livlösa näve, men huvudet var mjukt som
en blodig deg, och i överkroppen hade han heller inte ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
