Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
: • –––––- –––––––- - - –––––––- ––––––– ■■■■ ’*•
••
terna: förtroendet för husbondfolkets rättvisa och billighet
hade brustit, det var som att ha tjuvar över sig. Vad som helst
kunde hända, ökat arbete och minskad lön i oändlighet och
avsked om man gjorde ett försök att stå emot. Nej, det kan
aldrig vara rätt, det kan aldrig vara Guds vilja, att vi inte
ska få leva som människor! förklarade hustrun gång på gång,
envist högg hon tanken fast i föreställningen om Guds
rättvisa, som kränktes av herrarna och måste försvaras av
arbetarna. Och hur vrångt det än såg ut, skulle dock det rätta
ske till slut, man fick inte böja sig under det ondas vilja, då
hade man förlorat sitt verkliga liv.
Elias hakade sig mer fast vid jordiska medel i striden:
när ett eget hus en gång blivit byggt åt folket, skulle dock
något fast finnas i allt som nu drev för vind och våg. Där
kunde de många små krafterna samlas, där kunde man
överlägga i ordning och lugn, inte som nu samlas några stycken
likt jagade djur i barackerna eller i skogsbackarna.
Kom han så hemåt från smedjan en tidig höstkväll. Han
gick en liten gångstig upp genom skogen, där mötte han
hustrun med barnen. Han såg dem på långt håll, barnen
kommo springande, Maria började också springa emot honom
— hon svingade något i handen — ett brev!
De stannade, han kunde knappt hålla Simon och Ester
ifrån sig: akta ditt förklä, flicka lilla, ja ä så soti — ta inte
i mej, pojke, du smutsar ner dej! De satte sig ner
tillsammans i skogsbacken, han torkade händerna i mossan och bröt
sitt brev, det var från förbundet.
En avskrift av en paragraf ur protokollet vid kongressen,
som varit där uppe i Falun. En lång avskrift, kantiga
bokstäver, svårt att läsa! Någon gruvarbetares tunga näve hade
fört pennan, kunde märkas. Det tog lång tid — men så hade
han läst det. Barnen voro långt uppe i backen och letade
efter lingon — hustrun lade sin arm om halsen på Elias, hon
var inte rädd för sotet:
— Ä de tråkia saker, gubben?
Han satt stilla en lång stund och såg rätt framför sig.
Så vände han ögonen mot hustrun och vecken vid ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
