Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmab Bergman
omärklig böjning uppåt! Än i dag tänker jag icke därpå utan
rörelse, min k. hustru må sedan lamentera efter behag och
vana.
Detta sköna minne må dock förblekna, eftersom gamlen
har annat att förtälja. Den 2 juni 1806 — på dagen sex
månader efter Austerlitz! — gjorde vi uppbrott. Jag måste dock
nämna, att uppbrottet föregåtts av oändliga debatter rörande
min ringa person. En man av kaptenens betydenhet kunde
gubevars icke komma till en än aldrig så liten surbrunn utan
betjänt i följe. På gården fanns endast en halvgammal dräng,
som desslikes var kusk samt två pojklunsar utan vett och
seder. Kapten fick då det infallet att jag skulle medfölja ej
som informator utan helt simpelt en domestique. Jag teg,
halvkvävd av förtrytelse. Lyckligtvis hade kaptenskan klarare
tankar och föreställde honom, att en betjänt måste klädas
efter sitt stånd i snyggt livré under det att en lärd man kan
gå hur tarvlig som helst utan att väcka uppmärksamhet. Det
räddade mig. Men då vi skulle taga plats i vagnen, blev nya
förvecklingar. Kaptenen påstod min plats vara på bocken
hos Svensson. Kaptenskan talade väl av vana emot, dock
utan livlighet. Nu var det min vackra vän trädde emellan.
Hon sade, att Adolphen skulle bli fasligt tjock och varm att
ha i vagnen, under det att jag med min smala kroppshydda
och mitt kallare blod skulle orsaka mindre omak. Skälet fick
gälla och vi togo plats, kapten och kaptenskan på framsätet,
Adolphen på bocken och jag på baksätet vid Noras sida.
Ofta har jag undrat över, vad nöje två unga människor
av vardera könet kan finna i att timma efter timma trycka
varandras händer till dess att fingrarna vitna och krampa sig.
Så är det emellertid, och knappt hade vi rullat ut ur allén,
förrän Noras lilla hand låg i min, väl dold under kjortelns
yviga veck. Och nu trycktes och gentrycktes oavlåtligen mitt
för näsan på de nådiga föräldrarna, vilket icke var det minsta
nöjet. Men odygd binder själv sitt ris, och efter första milen
tänkte jag nästan med fasa på dagsresans återstående fyra,
ty som kavaljer kunde jag icke honnettemang avbryta leken.
Lyckligtvis befann sig den lilla skälmungen i samma
predikament — åtminstone tror jag så, fast fruntimmer bruka vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
