Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. . ......... ■■■ —......— ■ ■ 1 — ■ 111 ■■
Hjalmar Bergman
mot vårt bord, dock utan att yttra något. Men knappt hade
han fäst sin blick vid den beskedliga mamsellen, förrän hon
störtade upp och med några hickningar och hackningar i talet
erbjöd det nådiga herrskapet sitt rum. Icke nog därmed
be-gynte kaptenen plötsligt orera om, att en främling, till på
köpet en fransman, aldrig borde sakna tak över huvudet i
detta landet, varför han avstod till dess förmån från sitt och
Adolphens rum. Ja, själva kaptenskan svamlade någonting
om det råtthål, varmed hon allt för gärna skulle låta sig nöja.
Efter åtskilligt sladder, vari främlingen alls icke deltog,
bestämdes, att paret skulle ockupera kaptenens rum, som i sin
tur fick mamsellens, som åter igen skulle dela rum med
kaptenskan och Nora. Om den försenade diligensen anlände, så
skulle väl håken ta moran, men det bleve ett senare kapitel.
Och med Gud i hågen förde hon det nya herrskapet mot huset.
Jag har glömt att säga, att en nattsäck av blygsamma
dimensioner kvarlämnats på vägen och nu hemfördes av Adolphen.
Utan ett ord till tack eller urskuldan accepterade
främlingen anbudet. Då fick min käre von Haneken plötsligt
känning av sin galla, störtade efter främlingen och högg honom
i armen. Men nyfikenheten tör ha segrat över vreden, ty i
stället för att giva en rättvis reprimand nämnde han endast
och på hövligaste sätt sitt namn och karaktär i avsikt att få
lika igen. Icke ens därutinnan lyckades han. Främlingen
betraktade honom allvarligt och liksom forskande, varefter han
yttrade med en mild och något dov stämma:
Jag beklagar honom, min gode kapten, som icke nått
den ställning, vartill hans naturliga gåvor berättiga. Jag ser
i honom ett offer för intriger och kabbaler.
Så sägande vidrörde han helt lätt kaptenens skuldra och
lämnade honom, ett rov för de stridigaste känslor. Orden
uttalades med fullaste allvar och icke utan en högsinnad godhet
i tonen, dessutom stämde de endast allt för väl överens med
kaptenens dagliga och stundliga tankar. Men att så där vid
första mötet beklagas av en okänd var dock för starkt.
Kaptenen började ränna av och an kring bordet, än rullande sitt
pipskägg, än tuggande sina hängande knävelborrar; och gallan
lindrades icke av mamsellens upprepade utrop, som i alla ton-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
