Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ AV RÖDA KORSET.
Jag, som under boxarupproret var den ende europeiske
patienten på missionssjukhuset i Lao-Kay, vill berätta om bur
mina vänner, den skotske missionsläkaren ocb syster Maria
gingo i döden.
Aftonen före deras dödsdag var en mycket het och svart
afton — så kvav och tryckande, att det föreföll som höllo
stjärnorna på att kvävas.
Syster Maria hade satt sig på missionssjukhusets balkong
och vilade sig med ögonen på de beklämda himmelsljusen.
Bakom henne var den upplysta matsalens fyra vita. väggar
med natten likt ett svart förhänge i den öppna dörren och
under taklampan, som brann med ett sakta susande och kastade
en ring av mässingsgult ljus ner på golvet, den skotske
mis-sionsläkarens styva, gamla ansikte och hans ådrade, trötta
händer, vilka tvinnade skägget, som böljade upp och ned för
hans långa, lugna andedrag. När jag blundar, kan jag se
alltsammans igen och i den susande tystnaden höra, hur den gamle
inf ödde sjukskötaren — förövrigt den ende av tjänarna, som
icke rymt — sakta hasade sig över golvet uppe i andra
våningen. Däruppe so vo alla de sjuka, alla de svårast sårade,
som icke kunnat fly. De andra hade missionärerna tagit med
sig, då de drogo bort; fortets fall var nämligen endast en
tidsfråga och om de stannat kvar till dess, skulle de alla blivit
ihjälslagna, ty vid detta laget skonade boxarna aldrig några
missionärer. Däremot fanns det en svag möjlighet — svag,
ty de hade ofta vågat det — att de icke skulle våga förgripa
sig på det Röda korset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
