Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och en djup och trotsig glädje fyllde mig, då jag
blundade och drog upp axlarna för att möta den rasande hopens
vrål. Som mörka vågor slog det ihop över våra huvuden,
men plötsligt höjde sig över dem en kvinnas höga, guldklara
röst, likt en ljus stråle i det ondskefulla larmet.
— Kristus! svarade den i triumf utan gräns och jag såg,
att hennes ansikte hade ett uttryck av nästan vanvettig lycka.
— Kristus! omigen likt en stjärna, som lyser i mörker
och faller, och nu föll gamle Dugalds trofasta, trötta röst in.
Jag öppnade ögonen och läpparna, färdig att kvävas.
Anföraren steg hastigt fram ur ringen, han hade en yxa i
handen och höjde den sakta som för att ge signal.
Jag fick luft.
— Kristus! ropade jag till. Kristus! ännu en gång och
för mig var det som om det osägbara, vilket formlöst ängslat
mig så länge, fick luft i detta rop. Det var min själs djupa,
stilla hemlängtan till evigheten.
Och sedan den blivit utropad, föll ett ljuvligt lugn över
mig och mitt hjärta blev stilla likt de saliga dödas hjärtan,
medan jag själv var i bödlarnas händer. I en kort blixt såg
jag syster Marias ansikte i det mörka, förvirrade vimlet —
det gungade upp och ned bland de rasande, ty nu sletos de
om oss. Vi rycktes mot varandra och just då vi flämtande
och förblindande raglade förbi varandra, hunno vi se in i
varandras ögon och säga farväl.
Fridfullt fria, glatt överlämnande sig voro hennes, blodet
rann i en smal stråle ned i dem och ned i hennes mungipor,
men hon log frånvarande och ljust. Så försvann hon och
trampades ned. Jag hörde det fasansfulla ljudet av ben, som
krossades, men från marken kom ett sista lågt rop — Kristus!
likt ett ljus, som tändes i mörkret och genast släckes.
Och sedan vet jag intet mer . , .
Inte förrän jag vaknade på sjukhuset i Tonkin och
alltsammans långsamt kom tillbaka. Och jag hann tänka på det,
ty det dröjde länge innan jag blev frisk, och en krympling
kommer jag alltid att förbli, som måste tigga, om icke
människorna är o goda. Jag hann fråga mig själv om mycket —
om det jag fått var värt det jag givit?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
