Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sperat, det vore alltid något. Leva! sade hon till spegeln, kära
hjärtandes, leva!
Men det var nog redan för sent, allt hade ju gått sin väg
av det hon en gång ägt, inte hade det varit mycket, men dock
klara ögon och ett slätt skinn, hopp som gjorde framtiden
ljus och tanklös glädje som sjöng — ungdomen! Ur djupet
av sitt gamla jungfruhjärta, vilket likt hennes ansikte redan
var så mycket äldre än det borde varit, önskade hon
brinnande och varmt att hon tagit bättre vara på denna sin
ungdom, medan hon ännu hade den — begagnat den, levt! Och
detta sista mystiska ord, vari hon innefattat allt det hon
förgäves önskat sig, gjorde henne plötsligt nästan yr i huvudet.
Stående vid fönstret i sitt kalla rum, framför den långa räcka
av likformiga, röda tegelstenshus, som var dagens enda utsikt,
fylldes hon av en orolig och eggande hetta, vilken steg upp
ur minnet av alla de ursinnigt längtansfulla drömmar om
kärlek och lycka hon drömt om, och satte hela hennes
förvissnade kropp i brand. Hennes gråa kinder hade flammat
upp och brunno röda. Ängsligt höjde hon spegeln; skulle hon
verkligen behöva dö utan att någonsin ha levat? Skulle det
inte trots allt vara möjligt att återfinna litet av den ungdom
som hon aldrig haft någon glädje av. Ack, det var inte
möjligt annat, litet rättvisa fanns det väl ändå!
I detsamma mötte hon och liksom överraskade sitt ansikte
i glaset. Hon såg hur ohjälpligt trött och härjat det var och
mötte sina egna ögon, deras ömkliga, löjliga vemod var som
ett slag med flata handen i hennes eget ansikte.
— För sent, kära du, alldeles för sent! viskade hon bittert.
Pensionatets värdinna knuffade på ett högst underbart
sätt upp dörren med armbågen. Hon skulle städa och hade
händerna fulla av borstar och slaskhinkar. Liten och tjock,
klädd i en nattrock av flottblommor på underlag av något
som fordom varit röd flanell och med hela ”Fäderneslandet”
i form av papilj otter i huvudet, såg hon med sin vanliga min
av nedärvt och kroniskt ogillande på sin inackordeiing.
— Herre Jesses, är fröken inte färdig än! Och jag som
just skulle bära in kaffet, nu får hon gå ut i köket och få det.
Fröken Jansson ryckte till sig en schal och uppslukades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
