Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Fröken — är — trött. — Han avsvor sig sorgset men
envist och bestämt sin eviga salighet med dessa ord.
Frånvarande stirrade han långt in i en gång . .. Det
började plötsligt lysa där ... det blev en svag sol, ett sista
bristande hopp, som lade sig över hans ansikte: kanske jag
får bjuda fröken på en forfriskning då?
Amanda drog lätt igen efter andan.
— Nu ska han väl se på mig, att jag vill, riktigt,
riktigt vill. ..
Hon satte ansiktet nästan intill hans:
— Jaa, då, sade hon, som om hon burit sitt hjärta i
händerna och räckt honom det.
Det hängde bara ett lätt och tunt sorgflor omkring
honom, då han drog från det gröna skynket för mässen: stig
in, stig in! — När lampljuset fladdrade mot dem hett och
gult, krympte detta flor alldeles samman, så att han kunde
lägga all sin skinande hjärtlighet i detta: sitt fröken!
Amandas mun drogs samman med rynkband, när hon
såg dem som sutto där .. .
Två herrar med vinklar; den ene mustaschprydd, skarp i
ansiktet som en indian och alldeles ordlös; den andre skäggfri,
med en röd brännfläck över hela kinden, och hundögon, som
aldrig lämnade punschglaset, hur mycket han än lutade sig
mot en av damerna. De båda damerna voro mest kända av
alla människor i stan ... De hade hattarna så långt i nacken
det gick, och då de gapskrattade, som hände var minut, lutade
de sig bakåt på stolarna, så att brösten trängde under
blusliven . .. Om man skulle visa dem, vem man vore och genast
gå sin väg, tänkte Amanda hårt.
Men just då lyftes ett punschglas emot henne: nu dricker
vi på, att fröken nästa gång törs gå ner i maskinrummet,
hahähi... — —— — — — — — — — — — — — — ——
— Jedis, sade Amanda och drog klockan ur livet, den
är nära tio. Nu får jag tacka så mycket för mig, tackar allra
mjukast, tack för all vänlighet... — Hon hade plötsligt så
mycket att syssla med klänningsfickan, kunde först efter en
stund ta sig tid fråga: men hur ska jag komma i land?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
