Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
golven voro speglar, och man ej hittade ut utan hjälp . . .
Hon stod ensam i en vrå, hade krupit långt bakom de andra . . .
Hon hade ej heller klätt sig något särskilt, vanlig
svartklänning bara — ja, kanske ett spetsrysch . . . och enkla vita
underkjolar. Inte skulle Amanda Nenzén glömma vem hon
varit... Bäst hon stod där, trängde sig drottning Sophie
förbi alla vackra klänningar . . , tog henne i hand, lade armen
vänligt på hennes axel: men snälla Amanda, varför stå här
så ensam ... Snälla Amanda då . .. — Drottning Sophie
ledde henne över golvet, drog henne ned bredvid sig i en
soffa ... De pratade hela kvällen . . . Yid bordet sutto de
tillsammans på de förnämsta stolarna — till slut kom också
kungen ,. . När balen var över, och de skulle gå, nego alla
fina damer frasande mot golvet, de guldhängda herrarna stodo
styva som fiskar . .. Drottning Sophie tog lampan från en
betjänt och lyste själv nerför trappan. — Det var riktigt
roligt att få prata bort en stund med Amanda, sade hon,
Amanda, som verkligen erfarit något av livet och ej skäms
för . . .
— Ta törn! — Årorna skyldrade, en båtshake tog fast
i en järnring. Och så stego de upp på kajen.
En cittra darrade någonstans långt borta, det lät som
om ett stänk av fina synålsspetsar klingande fallit mot en
glasskiva ... En strålkastare blossade till, svängde sig sakta
runt... En bit av rymden, träden, husen och de själva stodo
i en vit eld . .. Då passade Amanda på att se upp i hans
ansikte . . . Han tittade rakt fram, läpparna rördes då och då,
som om han gick och förberedde sig på något. . .
Amanda ville ej störa honom utan var tyst. Men
tankarna gingo i vågor genom henne . . .
Detta är något till karl, tänkte hon. Så stark och
fet, det är som om jag hade en mur vid sidan. — Hon tryckte
en liten smula på hans arm, som kommit att ligga under
hennes. — Se, nu småskrattar han — hans lilla barnmun! —
Hon önskade nästan ett ögonblick, att han varit ett barn,
så att hon kunnat få lyfta upp honom och kyssa honom. —
Då vi nu står i farstun och jag har satt i nyckeln, blir det
bestämt alldeles tyst en stund ... Och då ... då sker nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
