Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avlades att genom konstitutionella fiktioner av det slag, varpå
engelsmännen tagit patent, upprätthålla en formell legalitet,
som närmade sig humbugens yttersta gräns. Under en ljus
mellantid hade dock Georg III själv uppmanat vederbörande
att ej avbida nästa — mörka stund. Även sedan han 1810
blivit definitivt oförmögen att regera, vilket räckte till hans
död 1820, kunde man ej förmå sig att genom en mer än för
tillfället gällande regentskapslag avböja de äventyr, vartill
en ny kasus kunde giva anledning. Och så hände det, att
Georg III: s efterträdare vart alltför sjuk, för att orka med
att underskriva de handlingar, som tarvade hans kungliga
namnteckning för att gälla. Då antog parlamentet en bill,
som bragte till heders en gammal svensk, av många förhånad
uppfinning — nämligen den kungliga namnstämpeln.
Utan att vilja säga något ont om ett sådant verktyg, kan man
dock med fog spörja, om det är nödvändigt att folk och stater
skola låta sig ”regeras” av personer, som icke ens äro i stånd
att själva använda det.
Levde han ännu, Mme de Staels vän, den älskvärde,
namnkunnige hävdatecknaren Simonde de Sismondi, skulle
han av händelserna i Bayern hämta ymnigt vatten till sin
kvarn. Han har med mycken skärpa bevisat omkull den teori,
som förlänar arvmonarkien ett förment ostridigt företräde
framför valmonarkien. Huvudpunkten i denna teori, att
nämligen ärftligheten förebygger successionsstrider, utlandets
inblandning och borgerliga krig, har han segerrikt vederlagt:
successionskrigens balans ställer sig alldeles tvärt om. Sedan
detta blivit ådagalagt, kan den lärde författaren i allt lugn
åberopa sina övriga skäl och grunder, såsom att valet nästan
alltid lyfter upp på tronen en person, ”begåvad med några
talanger”, att regentskapet i en arvmonarki, som ju ej är
sällsynt, är den ”kanske sämsta möjliga styrelseform” och
så vidare.
Det vore väl ej omöjligt, att Sismondis lära komme att
hämta någon styrka, i samtidens ögon, av tilldragelserna i
Bajern och av tillståndet i den mycket ädla och urgamla
familjen Wittelsbach. Om arvsrätt till troner och
regeringsmakt börjar att ofta visa sig förenad med ett annat slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
