Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
QT wO”« .»Q; v, .<>• % %»• Q^> .<Q‘ «. O”»* .<>,
gät-mig-ej, självt hade blivit missförstått och nyttjat i annan
mening än den ursprungliga. *
*ri w ^4 f^rfir
Amantavo mån ta upa k§ijanti.
Så ljuda de sanskritord i vilka en indisk Vedasångare många
århundraden före vår tidräknings början uttalade samma sats
som jag i denna skrift har sökt utveckla. Versen är av honom
lagd i munnen på Ordets gudinna Vå 6 — namnet motsvarar
etymologiskt romarnas vox, röst, ord — och den betygar om
människornas förhållande till henne:
”De se det ej — dock stå de i min lydnad.”
Genom den föregående framställningen tror jag mig ha
ådagalagt att intet finnes i människans värld så högt att språket
ej förmår sträcka sina verkningar dit. Ett folks religion och
dess sedlighetsbegrepp, dess politiska åsikter och dess poesi, dess
uppfattning av naturen och av historien — allt visar sig vid
granskning i en eller annan punkt vara bestämt av språket.
Genom exempel har jag sökt visa att denna språkets
härskarmakt yppar sig såväl i ordens blotta ljud, som i den
grammatiska formbildningen, och framför allt i ordförrådet. Om
exemplen kanske förefalla talrikare än nödigt hade varit, så
erinrar jag om att detta ämne hittills visserligen förut har blivit
behandlat med ord, men däremot föga belyst med fakta — fakta
äro här visserligen just ord — och att det på denna grund med
* Namnet stammar enligt Grim ms Tyska Mytologi från
folksägnen om ”den blå under blomman”, som för sin upphittare öppnar
ingången till bergets dolda 3kattkamrar. När den lycklige har kommit
in i de gyllne salarna och fyllt sina fickor med deras dyrgripar händer
det honom så lätt att han lägger ifrån sig hatten, i vilken blomman är
fäst. Men i samma ögonblick han ej längre bär blomman, försvinner
hela härligheten, och bergets port slås igen bakom honom. Det är
därför som den okända underblomman — så mycket omtalad under
nyromantikens dagar — genom själva 3itt namn tillropar upphittaren sitt
varnande: ”Förgät mig ej!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
