Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nietzsches utgångspunkt vid behandlingen av de etiska och
sociala problemen. Nietzsche vinner sin ståndpunkt i dessa
frågor, icke genom fördjupning i det sedliga livets anda och
innehåll, utan genom genial intuition av den sublima människan,
som har styrka att taga både sina övertygelser och sina
handlingar fullständigt på eget ansvar och egen risk.
”Konstnärs-filosofen” har en titanisk syn på människan. Den ideala
människan är den absolut på sig själv vilande och från sig själv
utåt verkande, från all auktoritet radikalt frigjorda
individualiteten. Det är den enskildes farliga flykt genom öde rymder
och över mörka djup, som tjusar honom och fyller hans sinne
med den sublima skönhetens svällande patos (”Pathos der
Distanz”). Ingen förankringslina, ingen ballong, ingen båt,
ingen hamn! Blott en oerhörd inre spännkraft och — omätliga
vyer. Den titaniska synen på människolivet går mildrad och
dämpad igen i den speciellt Prometheiska, som vi så ofta
möta hos de stora skalderna (Goethe!). Men den Prometheiska
anden, om ock i sin mån gudatrotsande och mänskligt friboren,
är dock intet annat än den ånga, som driver vår kulturs hjul.
Den är den ädla, positiva humanitetens själ. Nietzsche är titan
i en långt mera negativ mening och nöjer sig över huvud icke
med att vara titanisk, utan är demonisk (diabolisk).
Härut-innan röjer han en tydlig frändskap med de demoniska
andarna i konsten, Michel Angelo, Byron, C. J. L. Almquist,
Heine, Ibsen — för att blott nämna några namn, som för
tillfället tränga sig fram. Men Nietzsches ”Pathos der Distanz”
är så starkt, att han överträffar alla gamla rekord. Prometheus
löser mänsklighetens fjättrar och frigör dess kultur kr af ter. Han
grundar människornas religioner på deras sedliga behov och
utvecklingsgrad och ser, på det moraliska området, i den fria
mänskliga individualitetens ja ochamen den enda sanktionen
på alla sedliga bud. Men Mefisto utplånar gränslinjen mellan
gott och ont. Därhän har Nietzsche utan tvivel gått och i den
riktningen gått fram med större medveten kraft än någon jag
känner. Men här är en distinktion alldeles nödvändig för att
omdömet icke skall helt och hållet slinta. Har man en känsla
av det andligas egenart och av den goda viljans obetingade
värde, måste man märka den i själva verket oöverkomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
