Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ ’ “■**“““■ ––- - , - ’ ^
Vitalis Norström
III.
I denna målning av övermänniskan går omisskänneligt den
stoiske vise igen. Icke blott teckningens väldiga energimättnad
och vildsköna stolthet och trots utgöra likheter. Även mera
objektivt markerade drag av gemensamhet falla lätt i ögonen,
framför allt likheten mellan ”den vise” och ”övermänniskan”
i deras respektive ställningar till ”dårarna” och
”hjordmänniskorna”, ”die viel zu Viele”, frändskapen mellan den affekterna
våldsamt kuvande stoiska dygden och lidandets och farornas
väg hos Nietzsche och bådas obetingat villiga j a till den i
spekulationens eld renade bilden av den stora allmodern naturen.
Både stoikerna och Nietzsche kämpa med den oövervinneliga
svårigheten att i ett materialistiskt material utprägla dragen
av en övernaturlig och övermänsklig dygd. Ingendera sitter
dock ohjälpligt fast i naturalismen. Icke Nietzsche. Det visar
hans tankes våldsamma sugning och dragning mot ett
allmänmänskligt framtidsmål, vari sinnets adlighet utgör grunddraget,
åt vilket mål han är fullt villig att offra allt vad han har att offra.
”Vad betyda mitt lidande och mitt medlidande? Vill jag då
lycka? Nej, jag vill icke lycka, utan mitt verk!” Den som
har allvar med ett sådant yttrande — och det hade Nietzsche —
är icke innerst naturalist, han må sedan själv formulera sin
ståndpunkt hur han vill, ty viljeriktningen är i sista hand
bestämmande för världsåskådningen. Att han då icke fann ett
annat material att bilda i än den råa leran? Detta må den
förklara, som gitter. För mig står fast, att Nietzsche, trots
sina förnekelser av själ, plikt och Gud, i sin syn på
viljanförut-sätter en själ, i sin övermänniska vill teckna ett sedligt ideal
och i sin offerkänsla är mäktigt berörd av religionen. Nietzsches
lott var den tänkande nutidsmänniskans vanliga: att slitas
mellan viljans värden och vetenskapens så kallade sanningar.
Men hos ingen har denna nutidstragik tillspetsat sig så, som
hos honom. Intet under, att den så skulle göra hos det litterära
Tysklands väldigaste ande under det nittonde århundradets
senare hälft!
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
