Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck för människans vanmakt än detta, att hon icke med
uppbjudande av hela sin inspiration förmår ens föreställa
sig en tillvarelseform, vilken hon på fullt allvar skulle kunna
önska sig för alltid tillhöra. Det finnes intet fullt
tillfredsställande ideal, intet som man kan på allvar vilja såsom det
högsta och sista, utan alla sådana förskjuta sig oupphörligt i
det blå. Den kristne är icke innerst inne nöjd ens med sin egen
himmel. Det lönar sig därför icke att tala så stormodigt om
sitt hopps åskådliga bild och låta jorden helt försvinna i dess
skugga. Varje ideal kräver fantasiåskådning, men all sådan
är danad av sönderbrutna sinnesbilder. Det gäller därför på det
andliga området att icke lägga huvudtonen på åskådningen,
framtidslandet, riket, himlen. Utan den tonen skall läggas på
den bärande och drivande bildlösa kraften i vårt liv. Vi äro
andliga eller oandliga efter arten av den känsla, som vibrerar
i vårt hjärta och som styr våra handlingar. Men redan att
nämna känslan vid namn är att förvanska henne. Visserligen
finnes ett oslitligt band mellan känslans expansionskraft till
verksamt liv och hoppets bilder, och visserligen kan man från
ett brett sinnligt målande hopp sluta tillbaka till sinnliga
ur-sprungskrafter. Men ”övermännisko”-bilden är för adligt och
förnämt hållen och för — förtvivlad och av tårar och blod vätt
för att berättiga till ett sådant slut. Tvetydig är den och i
många drag absolut förkastlig, men trots detta är den sådan,
att den, på det hela taget, omöjligen kan innebära något
lockande för en i grunden sinnlig och oandlig människa.
Tvärtom. Därför träder icke detta ”övermänskliga” ideal i
förgrunden för den, som söker efter väsendet i Nietzsches åskådning,
utan motivkänslan gör det i stället. Och på den punkten har
Nietzsche icke gripit fel, så vida han bör tolkas så, att
framtidens moral föresvävar honom såsom vilande på en inre
sammansmältning av kristliga motivationskrafter med antika, vilka
senare kristendomen hittills måst negera för att rätt
överväldigande kunna framträda såsom det i förhållande till
antiken n ya livsskedet. Jag menar, att Nietzsche i detta avseende
står i segerns tecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
