Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på täta och svåra prov, ty känslan av att stå på egen torva
sätter ett bullrande mod i den fegaste bondhund. Men Tell
var minsann inte oäven. Han övervägde noga chanserna och
batalj var i regel seger. Om under vidriga omständigheter
ambitionen drev honom i slagsmål, kunde han lita på, att
hans herrar i rätta ögonblicket grepo in och såsom med ett
trollslag vände det mest förtvivlade nederlag i triumf. Detta
framkallade stundom gårdarnas drängar, vilka än med mustiga
yttranden än med mera reellt hotande närmanden kommo oss
att något hastigare än vi ämnat lämna den retliga byn bakom
oss. Men ett dylikt äventyr friskade upp oss, det var som en
källa på vägen, en källa till goda skratt, satiriska frågor och
omdömen, lekfullt kastade efter drängarna, lustiga
anmärkningar oss emellan och uppmuntrande tal till vår
newfound-ländare, som viftande med svansen satte i väg över dikena och
ut på ängarna, där han med beundransvärd uthållighet jagade
sig andfådd på lärkor och kornsparvar.
Ett stycke bortom byn tog vägen av åt höger, strax därpå
ledde från denna sidoväg en gångstig med vajande säd på
ena sidan och pilomkransade märgelgravar på den andra. Den
ledde fram till en stengärdesgård, och innanför denna låg
Kungsmarken. När man hunnit fram till gärdesgården, var
med ens som bortflugen all den prosa, som vilar över en skånsk
landsväg. Man kände sin stämning befryndad med de
tiotusendes, då de jublade sitt talatta! talatta!
Och det låg som ett hav framför oss, böljande med
fridsamma böljor, ett hav av gräs och vilda blommor, bjudande
åt unga sinnen sin vittfamnande frihet och sin smekande
sorglöshet. Längst i norr kom bäcken, smygande sig från de
odlade fält, som i väna linjer sänkte sig mot dess bräddar.
Den lämnade de vajande rågfälten med blåklintarna, det
blågrönt skimrande kornet och rapsfältens gula blommor. Den
slet sig ifrån sockerbetorna och de slagna ängarna, vilkas
höstackar sände efter den en dövande, till vila lockande arom.
Den lämnade all denna odling för att hängivet glida in i
vildmarken. Och vildmarken tog den mellan höga backsluttningar
som i en jättefamn. Där fann den sig själv i ett stort, brett
bäcken, och vattnet tycktes ligga orörligt stilla under näck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
