Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rosornas blad. Men storväxt starr drog mot söder en mörk,
slingrande linje, långt hän över den flacka gräsöknen och
förrådde att vägen gick vidare.
Längst i öster syntes Keftens gamla skog, och där bakom
höjde sig, blånande, Eomeleklint. I söder gick Kungsmarken
omärkligt över i slättbygden, som bortom stora, kringbyggda
bondgårdar, med sina träddungar och ensliga ”möllor” med
vingarna stilla i stiltjen allt mera ljusnande och dimhöljd
sträckte sig mot den ljusblått dallrande sommarhimmeln.
Det fanns ingen väg därinne i Kungsmarken, men där
gick en stig mellan tuvor, bevuxna med ljung, gräs och
blommor. Den följde vi för att komma till bäcken.
En liten brungrå fågel flög upp och sjöng. Ett par alnar
över marken höll han inne med fladdrande vingslag, kanske
för att försäkra ungarna, som lyssnade i närheten, att han
skulle komma igen från sin himlafärd. Så höjde han sig
lodrätt, med dallrande vingar och med drillande sång. Allt högre
steg han, så att vi slutligen kunde varsna honom som en liten
mörk punkt högt uppe i det blå. Och däruppifrån strömmade
sedan lärksången länge, oavbruten ut över markerna. Det var
en intensiv livlighet och glöd i sången. Än var den mera svår
att höra, då följde tonerna så tätt på varandra, att man
anade känslornas fart vara större än tonernas. Men så följde
en starkare, långt utdragen, hejdlöst jublande, hängivet
avdöende ton, fylld med oblandad, översvallande lycka. Sent
omsider blev den lilla punkten större, sköt i sneda linjer mot
jorden och slog ned i gräset i ett sista, jublande ackord.
Tell stod och grävde under en tuva. Med framfötterna
skövlade han med en förtvivlad hastighet den bruna mullen
bakåt under sig i stora högar. I den grop han grävde dök han
emellanåt lidelsefullt ned med nosen för att snart komma
upp igen under ilsket skall. Yi skyndade till och uppmuntrade
honom. Vi hörde ett pipande, och när Tells nos åter syntes,
satt i den en ihjälbiten åkersork. Vi höllo undan hunden och
grävde oss in till det lilla boet, som var fullt av små nakna,
rosenröda ungar med blå nosar och ännu ej öppnade ögon.
Vi bäddade åt dem i portören för att taga dem med oss hem
och ”uppföstra” dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
