Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förelsevis sällan på den tiden härbärgerade den, vad
bleck-slagaren kanske tänkt sig: växter, insamlade för vetenskapligt
ändamål. Den innehöll i regel på utfärden mat och på
hemfärden skat- och kråkägg, ekorrungar, ödlor och dylikt. Men
när bönderna sågo den på avstånd, ”glodde’’ de länge efter
oss och trodde oss vara ”lärt” folk. För den händelse någons
vetgirighet skulle bli för närgången, hade vi alltid litet grönt
närmast locket. Men ingenting här i världen är absolut fredat
för tvivel! Sålunda fanns det en och annan tänkande
lantman, som, i det han passerat förbi oss, förnummit egendomliga
skrän från den stora bleckmaskinens inre, påminnande honom
om de starungar, som tillkännagivit sin hunger från holkar
i hans trädgård. I sådana ögonblick sjönk den goda portörens
auktoritet, det hjälpte ej, att vi blevo rasande på starungarna.
Emellertid öppnades portören. Där fanns smör och bröd
och kokta ägg och mjölk på flaskor. Och vi åto, ”som man
äter i ungdomens vår”.
Efter måltiden kände vi oss böjda för en siesta, men det
skulle vara på vildmansmaner. Alltså en lägereld. Torrt
gräs var det inte ont om, från furorna hade fallit torra kvistar,
och på en och annan av dem, som var döende, erbjöd sig den
lossnade barken. Av barken och kvistarna gjordes bålet,
gräset lades ovanpå. Elden tändes, furen sprakade, gräset
rökte. Lågan steg halvvägs mot furukronorna, och röken
måtte ha synts vida omkring på den skånska bygden.
Vi sträckte oss bekvämt vid bålet. Tell låg bredvid. Vi
litade på att hans utomordentliga sinnen skulle i tillräckligt
god tid varsko oss för alla faror.
Vi voro saligt förvildade. Vi ökade på elden och talade
om skogslöparlivet i ”västern”. Jag var Hjortdödaren som
talade med sin röde broder Uncas. Jag tyckte mig nämligen
vara liksom litet mer civiliserad än kamraten.
Kanske en timme hade elden brunnit. Då springer vår
pålitlige newfoundländare upp och åt sidan under förskräckt
skällande och med svansen mellan benen. Med detsamma
äro vi på fotterna. Ett svartmuskigt ansikte visar sig bakom
stengärdet. Vi utstötte ett krigsrop, egentligen endast hörbart
för oss själva och mera ett resignerat konstaterande än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
