Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.-O-N.•?©*••.-O*
•’at‘«g————— ——■———■....... ..........——...............■■■—■■— n:9J
horisonten, och då hon likt en rödglödgad kanonkula vilade
på en dynkam i väster var jag fullkomligt återställd. Min
kropp hade återfått hela sin forna spänstighet. Jag kände
mig i stånd att vandra till fots genom dagar och nätter. Jag
brann av otålighet att få bryta upp, jag ville icke dö.
Jag beslöt under de följande dagarna spänna mina
krafter till det yttersta, gå, bara gå, släpa mig, krypa rakt mot
öster, även när de andra dukat under för länge sedan. När
man är dödstrött är vilan ljuvlig. Man faller snart i dvala
och somnar smärtfritt in i en lång och tung sömn, ur vilken
man icke vaknar. Man känner sig starkt frestad att
överlämna sig åt denna ljuva dvala; men den frestelsen hade nu
vid tanken på de mina helt och hållet förlorat sin makt över mig.
Även Islam Baj och Kasim fingo vid solnedgången åter
liv. Jag meddelade dem mitt beslut, och de voro av samma
mening. Muhammed Schah låg alltjämt kvar där han
stupat; Jolltji låg på rygg; båda yrade, och ingendera svarade
då vi talade till dem, men pratade osammanhängande och
förvirrat.
Först i skymningen rörde Jolltji på sig, och då
livsandarna återkommo vaknade även vilddjuret hos honom. Han
kröp fram till mig, knöt nävarna åt mig och ropade med en
skärande ihålig och hotfull stämma: ”Vatten, vatten, giv
oss vatten, herre!” Sedan började han gråta, föll på knä
framför mig och bad i den mest bevekande ton om blott några
droppar vatten.
Vad skulle jag svara honom? Jag påminde honom, att
det var han som stulit de sista dropparna, som druckit sist
och mest och därför längst borde hålla sig uppe. Under
halvkvävda snyftningar kröp han bort.
Fanns ej ännu något medel att innan vi lämnade detta
vidriga ställe tillföra kioppen blott en droppe fuktighet? Vi
plågades alla oerhört av törst, dock männen i mycket högre
grad än jag.
Mina blickar föllo på tuppen, som gravitetiskt
promenerade mellan kamelerna. Vi skulle dricka hans blod. Ett
enda knivsnitt skar av honom halsen, och blodet sipprade
fram trögt och i små kvantiteter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
