Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrynkliga panna, lade hans huvud i en bekvämare ställning
och sade i så lugn ton min rörelse tillät, att vi nu skulle skynda
öster ut och snart finna vatten, för att därpå genast vända
tillbaka med kannorna fyllda. Själv skulle han ligga kvar
tills hans krafter åter komme och sedan följa våra spår för
att förkorta avståndet.
Han försökte lyfta sin ena hand och mumlade något,
varav endast ordet Allah var hörbart. Jag förstod allt för
väl, och så gjorde kanske även han, att vi aldrig skulle
träffas mer. Han kunde icke hava många timmar kvar. Hans
blick var skum och svag, och hans slummer övergick
småningom i dödsdvalan, och sedan skulle han sova i tusenårig
ro, omgiven av den stora stillheten, där blott dynerna
fortsatte sin gåtfulla vandring mot okända mål. Med blödande
hjärta och sargad av självförebråelser över att hava detta
liv på mitt samvete, lämnade jag den döende.
Jag tog även farväl av Jolltji och uppmanade honom att
följa karavanens spår, det enda sätt varpå han kunde rädda
sitt liv.
En tragikomisk scen erbjödo de sista sex hönorna, som
lika muntra som alltid småkacklade och under synbar
förnöjelse kalasade på det slaktade fåret. De hade sannolikt
ännu ej kommit sig för att sakna tuppen, men nog blev det
väl sedan tomt efter honom.
Varför dödade ni icke de stackars kräken, frågar kanske
någon för djurens lidande känslig läsarinna. Ja, varför; men
varför dödade vi då icke med ännu större skäl de båda döende
männen för att göra slut på deras kval? Det är frågor som på
avstånd icke kunna bedömas. Jag fann, att när döden
gapade över oss alla, blevo vi vida mindre känsliga för varandras
plågor än under vanliga förhållanden. Vi gingo ju alla döden
till mötes, och det var den naturligaste sak i världen att de
svagaste skulle stupa först. Och då ytterligare en av oss
segnade ned kom det icke som en överraskning; vi frågade oss
blott vems tur det skulle bli nästa gång.
Att döda en människa, även när hon ligger i själatåget,
är och förblir ju ett mord. Då vi lämnade kamelerna hyste
vi alltid ett svagt hopp att kunna komma tillbaka med vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
