Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XPn..O %..0*
•4*.u>y« I ........-.... 1 " .. ■.. ’ ’ ........... **
och rädda dem. Och vad hönsen angår, hade jag en aning
om att de skulle bliva oss till nytta, om vi komme tillbaka
för att söka efter tältet, och trodde, att de ännu mycket länge
skulle kunna uppehålla livet med fårkadavret. Denna aning
skulle ock mer än ett år därefter vinna bekräftelse. Men jag
vill icke gå händelserna i förväg.
Emellertid skredo vi långsamt bort. Jolldasch följde
oss alltjämt troget, men mager som ett skelett. På första
dynkammen vände jag mig om och sände en avskedsblick
till dödslägret, där två av våra kamrater andades sina sista
drag. Tältet avtecknade sin skarpa kontur, likt en svart
triangel, mot den ljusare himmeln i väster, och så försvann
det ur vår åsyn. Jag kände en lättnad när jag visste att det
var bortskymt av dynerna, och jag vände mig icke mer om.
Framför oss utbredde sig den mörka natten och det
förrädiska sandhavet. Men nu kände jag ett övermått av
livsglädje och levnadslust. Jag ville icke dö i öknen, jag var
för ung, jag hade för mycket att förlora och för mycket att
ännu vänta av livet. Aldrig förr hade jag känt dess värde
så som nu.
Min resa i Asien fick icke sluta på detta sätt. Jag ville
korsa kontinenten, jag ville lösa många problem innan jag
nådde mitt avlägsna mål, Peking. Aldrig hade livsandarna
varit så vakna som nu, och jag skulle kvarhålla dem så länge
jag förmådde krypa som en mask över sanden.
Det gick långsamt, förtvivlat långsamt, men vi lade
några höga dynkammar bakom oss. På en av dem stupade
en av de fem kamelerna och lade sig genast i dödsläget med
utsträckta ben och hals. Hans väska surrades fast på
Ak-tuja, den vita kamelen, som tycktes vara starkast. Eepet
vid pinnen i nosbrosket, vars andra ände var knuten i svansen
på närmast föregående kamel, lösgjordes, och han fick
behålla sin klocka. Och så övergavs han i mörkret, och med de
fyra sista kamelerna styrde vi kosan mot nästa dynkam.
Natten var beckmörk. Stjärnorna lyste väl klart
genom den rena luften, men deras sken var för svagt att göra
det möjligt för oss att iakttaga terrängens ojämnheter. Vi
hejdades av den ena dynkammen efter den andra. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
