Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke en droppe. Mäster Stjernström i Stockholm hade säkert
aldrig förr tillverkat ett par stövlar som icke allenast skulle
återskänka en människa livet, utan även vandra tvärs genom
Asien, fram och tillbaka. De vunno också sedermera en viss
ryktbarhet.
Månen kastade ännu sitt bleka sken över flodbädden,
och jag kunde med lätthet följa mina spår i sanden. Nu var
det icke längre tungt att gå; min trötthet hade försvunnit,
jag nästan flög fram mot vänstra strandens skog. Här gick
det däremot svårare. Jag hade tämligen tunna strumpor
och fick ideligen taggar och stickor i fotterna. Men värre
var, att en tät molnslöja, som sannolikt bildats av den
uppåtstigande dimman, drog sin duk framför månen, så att det
blev becksvart i skogen och jag förlorade spåret.
Jag strök eld på en tändsticka och sökte, fast förgäves,
anlita kompassen, ropade ”Kasim” med en stämma som dog
bort mellan popplarna, men fick intet svar. En stund
fortsatte jag sedan på måfå, alltjämt ropande min tjänares namn
så tydligt mina lungor förmådde. Men slutligen fann jag
detta kringirrande planlöst, jag förlorade mig allt mer i den
djupa, tysta skogen och beslöt därför stanna för att invänta
dagningen.
Jag uppsökte ett ogenomträngligt snår, där bråte, kvistar
och förtorkade stammar lågo hopade och satte eld därpå. I
ett nu flammade lågorna upp. Det knastrade, sprakade
och smällde i de torra rishögarna, det sjöd och ven
genom draget nedifrån, och en kompakt eldpelare slickade
poppelstammarna. Det blev ljust som mitt på dagen, och
ett hemskt rödgult sken upplyste skogens nyss kolmörka
gömslen.
Kasim borde se denna eld och höra dess sprakande, ty
han kunde icke vara särdeles långt borta. Jag ropade åter,
sökte, vägledd av skenet, efter spåret, men utan att finna
det, och lade mig sedan framstupa på den mjuka sandmarken
för att njuta av lågornas raseri. Sedan sov jag lugnt och
gott ett par timmar på ett ställe där elden icke kunde nå mig,
men dock tillräckligt nära den för att känna mig trygg för
tigrar och andra vilda djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
