Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur LITTERATURKRITIK.
STRINDBERG SOM NATURFORSKARE.
(1895.)
Strindberg vill bli naturforskare på allvar, vill överge
diktningen ooh helt ocb odelat ägna sig åt vetenskapen —
så har le Temps nyligen kunnat upplysa en häpnande samtid.
Och dock — för dem, som under de senare åren stått i
personlig beröring med Strindberg, kommer detta hans beslut
knappast som en överraskning. Alltifrån begynnelsen ha
Strindbergs tankeflöden brusat fram i tvenne skilda strömfåror:
på den ena sidan hans diktning, som bröt fram lik en
skummande vårbäck i Mäster Olof, som svällde ut till de mäktigt
brusande vårflödena i Giftas, som blev till en klarblå,
speglande alpsjö i Utopier, som med titanisk våldsamhet störtade
sig utför branterna i Fadern och till sist nådde den stora freden
och de stora djupen i Havsbandet.
Sedan den dagen är det som hade Strindbergs
diktar-flöden sinat ut. Men strömmen i den andra fåran, som hela
tiden runnit sin väg, stundom underjordisk och obemärkt,
har numera svällt ut och mottagit de sista flödena från
systerfåran. Och när våren kom, bröt även denna ström fram —
en grumlig, plaskande regnbäck, som döptes och fick namnet
Antibarbarus.
För den del av Strindbergs beundrare och vänner, vilka
ej själva äga kemisk eller botanisk fackbildning, utgör
naturligtvis hela hans naturvetenskapliga skriftställarskap ett stort
och hemlighetsfullt mysterium. Det är sant, bland fackmännen
i Skandinavien har Antibarbarus i det hela rönt ett
ofördelaktigt emottagande; men fackmännen äro ju ofta ensidiga —
man vet ju hur du Bois-Reymond försyndat sig mot Goethe...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
