Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig till en dam, en äkta fru Buchholz, med en korpulens som
tycktes räcka ända in i fjärde dimensionen. Hon stod orörlig
med en himmelsblå parasoll i ena handen och en blåklint i den
andra. Då jag nalkades, gjorde hon några graders
frontförändring och yttrade på tyska:
— Jag har gått ned för den här blåklintens skull — det
fanns blott en enda i hela åkern, men nu kan jag ej mer komma
upp. Vill ni hjälpa mig?
— Naturligtvis, visst ville jag det...
Jag gav mig nedför avsatsen, fattade jättinnan bakifrån
om midjan och sköt på, och så bar det uppför branten; vi voro
väl knappt en meter från landsvägsplanet, då min fot slant
och vi båda under buller och brak rullade baklänges utför
sluttningen.
Det var en fatal historia! Vi hade båda slagit oss ganska
illa mot portören, som fått stora bucklor under
avgrunds-färden. Emellertid, sedan vi återvunnit besinningen, hölls
krigsråd, och det beslöts, att vi, sedan jag avlagt portören,
skulle söka i sicksack kryssa oss uppför branten.
Äntligen, efter flera fåfänga besök, befunno vi oss åter på
landsvägens terra firma. Själv var jag ganska echaufferad
och jättinnans barm gick i vågor som en ocean; jag kom ett
ögonblick att tänka på negern...
När jag efter att ha hämtat upp min portör åter stod vid
fru Buchholz’ sida, hade hon fullständigt återvunnit sitt
själslugn. Hon räckte mig med värdighet sin hand och yttrade
förbindligt:
— Besten Dank, mein Herr! Mein Kompliment!
— Hab’ die Ehre, kiiss’ die Hand! genmälte jag med
österrikisk hövlighet, och så skildes våra vägar. —
Vilket mod besitter dock icke kvinnan, tänkte jag, medan
jag vandrade fram i det gula värmetöcknet. Att i dessa trakter
bära blåklinten, den tyska enhetstankens symbol, är ju nästan
livsfarligt. Det var ju ej mer än en vecka sedan tre tyska
gymnasister från Reichenbach blivit genompryglade av
tjeckerna endast för att de haft blåklintar i knapphålen. Nå, fru
Buchholz var nog stark, men ändå...
Jag vände mig om för att fånga en sista skymt av henne,
17. — Nationallitteratur. XXX. 97Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
