Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tempelnatt
TEMPELNATT.
Tusenårig måne ännu skiner
över tusenåriga ruiner
av ett tempel åt en gud, vars minne
länge, längesen är dött därinne
och vars namn ej längre någon vet.
Ingen sörjer mera över skadan,
men som fordom över offerlågan,
susar än den gamla, gamla frågan,
vindens vart och vadan, vart och vadan
genom tempelnattens ödslighet.
Mänskohänder byggde tempelhuset,
mänskohänder reste altarsätet,
mänskodrömmar drömde fram ur gruset
guden efter människobelätet.
Tiden vandrat, fäder följts av söner,
glömd och död är guden, inga böner
viska längre kring hans minnesvård.
Stoft är stoden, skingrad tempelskatten,
kring ruinen susar endast natten,
alla döda gudars kyrkogård.
Sekler vandra över tidens brygga,
mänskans händer bygga jämt och bygga
nya tempel åt den gud hon formar
att bestå i ödets alla stormar.
Ar han ande eller kött och blod,
är han gruvlig eller är han god,
har han bortom stjärnorna sitt säte,
städs dock är han människans beläte.
Gudar ha sin tid och den är kort,
medan jämt i ständigt nya strömmar
mänskosläkter födas och gå bort —
vart? Att söka rätt på sina drömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
