Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Barnlek
framåt och tillbaka från barnens nöjen till de fullvuxnas kamp
och arbete, och man kan i leksakerna se minnen om gångna
stadier i släktets utveckling lika väl som förebud om de
kommande.
Vill man emellertid göra sig en fullständig föreställning
om alla de dolda förbindelseled, med vilka lekarna redan
under de tidigaste åren anknyta sig till de vuxnas allvarliga
liv, så gör man riktigast i att genomgå några av de mest typiska
leksakerna i den ordning, i vilken de sysselsätta ett barn
under dess uppväxttid.
Vid en sådan översikt möter man till först ett nog så
lärorikt instrument i de små föremål av ben, horn eller korall,
som stickas i spädbarnens mun för att giva de framsprickande
tänderna något att bita på. I och för sig inbjuda dessa
föremål visserligen icke till några särskilda reflexioner, ehuru det
i förbigående förtjänar påpekas att man under medeltiden
ofta tillverkade dem av vargtänder eller av korall, i tro att
man därmed avskräckte illvilliga andar från barnets närhet.
Vad som är intressantare än dessa vidskepelser är att man,
som det påståtts ävenledes i avsikt att bortjaga demonerna,
fäste några bjällror eller andra skramlande ting vid korallen
eller benstycket. Hurudant syftet med denna anordning än
må ha varit, så bringas genom den dibarnets sugpinne i
samband med den enklaste av de egentliga leksakerna. Skallran
avslutas nämligen så ofta i en ring eller en pinne av ben, att
man i många fall kan sätta i fråga, om det är dess viktigaste
funktion att åstadkomma buller eller att sugas på.
I den förra egenskapen tjänar den i alla fall till att
åstadkomma en högt uppskattad förströelse, och leksaken är
därför populär hos de flesta kulturfolk. Den framträder i ett
antal olika typer, av vilka det ej är nödigt att särskilt
uppmärksamma mer än tvenne. Den ena är den allt ännu brukliga
form, med den klotrunda skallran buren på ett skaft, som,
då den omgavs med bjällror och brokiga band, blev ett slags
spira, en marotte, för medeltidens hovnarrar. Den andra
typen var gängse under antiken, och hade gestalten av en i
bränd lera framställd gris, till påminnelse, antagligen, om de
21. — Nationallitteratur. XXX.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
