| 236 |
1.
Nej, aldrig glömmer jag den underbara,
Som strålade på Seine-prefektens fest:
Brasiliens stjärna -- här en vilsen gäst
Bland europeiska modedockors skara.
Frisk, som Atlantens svalkande sydväst,
Hon såg sig kring med ögon stora, klara:
Hvar sminkad skönhet anade sin fara,
Och hjärtat skalf i hvalfiskbensarrest.
Förnäma storkors knappt en blick hon skänkte,
Urskogens dotter, på hvars himmel blänkte
Det
Ur smickrets brunn vi öste allihopa.
Då log Amerika åt Europa --
Ett obevekligt, ett metalliskt skratt!
| 237 |
2.
Jag hört en gång en gammal resenär,
En sjöman af de väderbitna, kärfva,
Förtälja vandringar, förväget djärfva,
I urskogsnatt på motsatt hemisfär.
En sådan skog blir sist en enda härfva
Af slingerväxter, hvilka stål ej skär.
Naturens slagbom gäckar ditt besvär,
Och du skall endast yxans egg fördärfva.
Då, är det sagdt, igenom rymden skallar
Ett löje af omätligt trots och hån,
Utmanande den gamla världens son.
Man
Då Pan af oss och vår kultur gör spe. --
Brasiliens dotter, hvem har lärt dig le?
