| 176 |
vid Lac Leman.
Att drömma i löfsaln, som rankan bekransar
Med skuggande fransar,
Och se på ett vatten med färg af smaragd,
Där Alpen sig speglar och solstrålen dansar,
Det är under dagen min endaste bragd.
Den dignande rankan uppbära ej mäktar
Sin gryende nektar:
Det sjuder i drufvornas mörkblåa klot;
De rulla från klasen för middagens fläktar
Och fälla det ädlaste regn för min fot.
Och bilderna komma i luftiga ringar,
Det spelar, det klingar,
Jag hinner ej räkna dem alla en gång.
Enhvar kan jag taga i skinande vingar,
Och hvilken jag tar blir en lekande sång.
| 177 |
Och hvem som blir fångad och hvem som blir tagen
Får välkända dragen
Af Dig med den dunkla, beslöjade blick,
Af Dig med de knoppande, blyga behagen,
Som kämpa ännu mot ditt barnsliga skick.
O, hölle jag nu kring din midja, den veka,
Och finge Dig smeka
Och visa Dig hyddan, som passar oss bra!
Hon ligger bland lindar, där Du ser mig peka:
Där bodde vi lyckliga, lyckliga ja! -- -
Så kommer den stilla, balsamiska kvällen:
De purprade fjällen
Mot azurn sig teckna med snö på sin brant,
Och alprosen sluter den doftande cellen
Och fångar en dallrande liten demant.
Kring daggiga lunder sitt strålnät att väfva
Syns månen sig häfva;
Af waldhorn och eko är aftonen full.
På slumrande vatten i månljuset bäfva
Otaliga stjärnor af flytande gull.
| 178 |
Och stjärnorna blinka och skyarne glida
Och timmarne skrida
Med vallmo i håret min gräsbänk förbi.
Bak mörknande löfverk jag älskar att bida
Och tänka på Dig i
