| 167 |
Cuando esta vivora pica,
No hay remedio en la botica.
Inskrift på en spansk dolk.
Jag är en näpen dolk af minsta slag,
Af mattblått stål, och skåror har jag inga.
Vid paradiset vaktar ängelns klinga,
Min unga härskarinna vaktar jag.
Ett tänkvärdt varningsord i gyllne drag
Kring stålet snor sig i en sirad slinga:
»Får denna lilla huggorm riktigt stinga,
Blir apotekarns läkekonst för svag».
Dock hittills undvek jag fataliteter!
Jag blundar, fin som en förnäm stilett,
För don Alfonsos små ohöfviskheter.
En gång tog jag humör, om jag minns rätt,
Och skar utaf -- hvad är det nu det heter? --
Från Inez’ barm en liten bandrosett.
